"Att leva är att fråga..."

 

I helgen hade vi besök av en av våra allra bästa vänner. En vän "från förr i tiden", som också är en vän "i tiden". Sådana vänner är det lätt att prata med. Om liv och död, högt och lågt, djupt och ytligt. Det är oerhört roligt, tycker jag! Samtalsämnena bara flyter på...  I de samtalen finns också många frågor, väntan, "vi får se..."

Våran gäst kom med hyrd bil, med en registreringsskylt med nästan hennes namn 😃

Vi gjorde några korta utflykter. Till världsarvet i Gammelstad förstås. Nederluleå kyrka och kyrkstan.

Fika i vår kyrkstuga.

Växlande väder.

Tillbaka till Boden igen. 

Vid Bodens vattenkraftverk

Jag gillar broar och portar. Symboliskt öppnar de upp, leder vidare, för samman - samtidigt som det kan finnas frågor, osäkerhet, något nytt och okänt. Men det är väl så livet är. Det är så vi får leva, våga gå de där stegen över bron eller genom porten...

(Fotot är ifrån Gammelstads kyrkogård och Stillhetens kapell)

I morse pratade Owe och jag om Tore Littmarcks psalm; "Att leva är att fråga", Svenska Psalmboken med tillägg, nr 732. Jag citerar första versen och några strofer till:

Att leva är att fråga, att vänta på ett svar.

Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har.

Att leva är att ana att allt är i Guds hand,

att finna frid och trygghet i själva orons land.

Att leva är att lämna sin egen trygga vrå,

att öppna stängda dörrar och söka att förstå....

... Att leva är att ana att Gud finns nu och här,

att Gud har skapat jorden och ännu har den kär.

Knyttet och Skrutt

 

Jag tycker mycket om Tove Janssons saga Vem ska trösta Knyttet? Känner du till den?

Knyttet var ett troll, ensam och rädd. Han var rädd för Hemulernas stora tunga steg och Mårrans tjut på natten. Men han bad aldrig om hjälp. Han gömde sig istället.

En morgon gick Knyttet iväg till stranden. Där ute i det svarta vattnet låg en flaska och drev. Den flöt iland och inne i den låg ett sorgset brev. Där stod det: 

...jag är så rädd för Mårrans tjut och jag har ingen vän, jag känner mig så övergiven nu i skymningen... försök att lite trösta mig om du är stark och snäll, jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll...

Knyttet blev på ett märkligt sätt så modig, stark och glad. Han tog båten och rodde ut på havet. Sagan fortsätter med att Knyttet på olika sätt, till slut, tar sig fram till lilla Skrutt. Han samlar allt mod till sig och skrämmer bort Mårran och räddar och tröstar lilla Skrutt.

Och sagan slutar som en saga ska: ...och sen levde de lyckliga i alla sina dagar... Nu tröstar de varandra och är aldrig rädda mer.

För mig säger sagan något viktigt på ämnet Medmänniska, som temat var förra söndagen i våra kyrkor.

Texten var den välkända gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Matt 7:12

Knyttet skulle ha behövt någon som tröstade och hjälpte honom - men han bad aldrig om hjälp. Skrutt som var minst lika rädd, berättade att hon var rädd och att hon ville ha hjälp.  Hon var också beredd att ta emot tröst och stöd.

Skrutts anrop blev inte bara hennes räddning, utan också Knyttets. Han växte och fann en mening, ett uppdrag. Både Knyttet och Skrutt blev på det viset tröstade och hjälpta och fick ett rikare liv. De blev säkert även andra till hjälp, tänker jag.

När vi bestämmer oss för att vi vill stötta en medmänniska, som Knyttet gjorde, blir vi - i all vår brist och rädsla - starkare och modigare och gladare.

Tänk, att det kan komma så mycket gott bara genom att våga be om hjälp! Det kan vara viktigt att komma ihåg. 

Vi är alla beroende av varandra.

Anna

Anna, jag saknar dig.
I dag har jag sagt "hej då" till dig i fina Lundagårdskapellet i Boden.

Sist vi sågs bestämde vi att vi skulle träffas den här veckan. "Då säger vi så", sa du. Två gånger. Och det kan man säga att vi har gjort nu. Men det var inte så här jag hade tänkt att det skulle vara. Det är mer sorgligt för mig - mycket mer! - än för dig, tänker jag. Min tro är att du har det bra nu, riktigt bra. Bäst.

(Lundagårdskapell, Boden. Inte från dagens begravning)

Tack för gåvan du gav mig. Fint inslaget av Nils. Jag fick den för att jag skulle minnas dig, efter din bortgång, sa du. Jag skulle inte ha glömt bort dig ändå. Men tack!


När jag har tänkt på din död, har det funnits en text som jag har förknippat med dig, författad av vissångaren och pastorn Anders Caringer. Den fanns fakiskt med på ett telegram idag av någon som också tyckte att sångtexten passade ihop med dig.

JAG SAKNAR

Jag saknar en pärla i mitt halsband

Ett rum i mitt hjärta står tomt

Nu trär jag min längtan

och mina minnen

På finaste halsband för dej

Som ett vetekorn som måste dö

För att det ska växa något nytt

Så är det med våra dagar här på jorden

Var inte rädd

Jag bär på en tillit  att få mötas

Där allting är fridlyst och ro

Till dess är jag tankfull och så tacksam 

För gåvan du varit för mej

Som ett vetekorn som måste dö

För att det ska växa något nytt

Så är det med våra dagar här på jorden

Var inte rädd

Text och musik: Anders Caringer

från den nya CD-skivan Sorgens koltrast 

(skivan kan varmt rekommenderas!)

(Tillåtelse av Anders att citera texten)

http://www.mynewsdesk.com/se/pressreleases/sorgens-koltrast-ett-visprojekt-om-vaart-foerhaallande-till-doeden-och-livet-nytt-album-med-anders-caringer-release-26-april-2019-2861443

Lundagårdskapellet

Ps. Tack Anna, för att du vågade fråga om jag ville vara din "extramamma". Vilken ära!

Jag är så glad för att jag fick lära känna dig några år. Tyvärr alltför få!

Längtar och saknar (som vi ofta skrev till varandra)! Kramar!

   /Birgitta

Anna, du minns väl att du gav mig tillåtelse att visa bilderna på dig.

Vila fridlyst i Guds famn.

Det finns mycket kärlek!

Trots all ondska och våld i världen finns det mycket kärlek! Ondskan får mer uppmärksamhet än vänskapen, omsorgen, kärleken, därför finns risken att vi nästan glömmer bort allt gott som också finns!.

Tänk, fortfarande finns det människor som blir kära i varandra, föräldrar som älskar sina barn, barn som i kärlek tar vård om sina föräldrar och män och kvinnor som bryr sig om sina medmänniskor!

Själv har jag i helgen blivit extra mycket påmind om kärleken och dess styrka. Jag har haft två lite annorlunda vigslar utomhus i gråmulet väder och duggregn - men gifta blev de och mycket kärlek var det!

Jag har också träffat ett par för planering av Förnyelse av vigsellöftena. Det var roligt! Det har jag inte haft förut. Verkligen något att rekommendera! Det kan vara ett sätt att fira sin bröllopsdag; 10, 20, 30, 40 eller 50 års bröllopsdag! Tillsammans med familj, släktingar och vänner eller enbart själva.

Förnyelse av vigsellöften passar också att göra om äktenskapet en tid varit vingligt och tankar funnits på att gå åt skilda håll, men beslutet ändå blivit att stanna kvar hos varandra. Det kan vara fint att markera det på detta sätt.

Jag har också fött möta mycket kärlek själv i helgen. Inte minst på min ojämna födelsedag via sociala medier, telefon, möten - Tack alla!!

Det gäller att ta till sig all vänlighet, uppskattning, uppmuntran och omsorg som finns att få - så att vi inte kvävs av det onda som vi ständigt blir påminda om.

Det finns - trots allt - mycket kärlek! Kärleken består! Kärleken är stark och mäktig!

Kärleken finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
(från Kärlekens lov, 1 Kor 13)

Bara vänner

 Boden Januari 2013

I ett samtal vid ett bord igår, pratade vi om hur konstigt vi uttrycker oss ibland. Ett sådant exempel är när två personer säger förklarande till andra: "Vi är bara vänner". Det är ju hemskt! Det är verkligen inte "bara" att vara vänner! Hur stort är det inte att ha vänner? Vänner som är beredda att lyssna på en, som kan vara "räddare i nöden", som visar att man själv betyder något för dem... Det är verkligen en gåva. Det finns många som längtar efter att ha en vän eller två. Vänner ska man vara rädd om! De är verkligen inget "bara".

Anledningen till att man säger så är förstås att man vill markera att man inte är ett kärlekspar. Det gifta paret vid bordet sa lite på skoj: "Vi är bara gifta". Är man ett par är man förhoppningsvis också vänner. Är man inte det, då är man kanske bara gifta.

 Boden Januari 2013

Det som utmärker vänskap är att man är beredd att ta in den andre i sitt liv. Det får mig att tänka på söndagens evangelietext som delvis handlar om motsatsen; att bli avvisad och icke erkänd som vän. Rädslan att bli avvisad hör till det som skrämmer oss mest, att andra inte vill kännas vid oss.

De flesta av oss har varit med om att någon vänt oss ryggen eller att vi upplevt oss utestängda från ett sammanhang - så smärtsamt det är! Och skamfullt!

Desto skönare känns det när någon faktiskt ser oss på riktigt, kommer ihåg vårt namn och räknar med oss. Så gott det gör inombords!  Mer värdefullt än det mesta!

Dagen efter

Lördagsdygnet blev något helt annat än vad jag hade tänkt mig. På natten ringdes jag ut av POSOM (=kommunes krisgrupp; Psykologiskt och socialt omhändertagande) för storbrand i ett 5 vånings-höghus i Luleå. 65 studentbostäder.
Lyckligtvis var det ingen som dog. Och inte heller så många som blev skadade fysiskt.
Men många förlorade allt de ägde!! Kläder, datorer, nyinköpta studieböcker - och id-handlingar, körkort, pass, busskort, pengar.

Bara en sådan sak som plånboken med id-kort och bankkort - vad det ställer till! Polisen upplyste om, på Info-mötet på dagen, att ska man skaffa ett nytt id-kort, behöver man ha en förälder eller släkting som kan styrka vem man är - det är inte lätt, när man har sin familj på långt avstånd från Luleå.

För mig har den här dagen varit "dagen efter", ett försök att hämta igen lite krafter.
Men hur var det då för alla studenter som förlorat sitt hem!? Att vakna upp till en ny dag, efter att ha sovit på en madrass på golvet hemma hos någon snäll studiekamrat och veta att man har väldigt begränsat med resurser av olika slag?

På några minuter förändrades hela ens livssituation. Var börjar man? Vilken tråd ska man dra i först? Vad är viktigast? Kan tänka mig att allt känns kaotiskt - och i morgon börjar terminen "på riktigt".
Det finns förstås mycket hjälp att få, många duktiga professionella människor är inkopplade.

Men jag är djupt imponerad av studenterna själva, hur de hjälper och stöder varandra. Öppnar sina hem för andra, lånar ut kläder, pengar, böcker, telefoner. Det är rörande att se. De är goda förebilder för oss som är dubbelt så gamla!

Det finns väldigt många fina ungdomar!

Personerna på bilden har ingenting med branden att göra.

På en minnesstund som jag var med på nyligen var det en man som sjöng "Vänskap" av Joseph Hayden. Jag har kopierat den från nätet och delar den här (vers 1), tänker att den kan passa ganska bra på många av dem som stöder sina kamrater, men också på dem som ställt upp för studenter som de inte kände tidigare. Kanske blir det en vänskap som varar livet ut.

Vad är vänskap? Kan den förklaras,
blicken som säger: Vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner,
vi bara vet det, vet det
Vänner vi skall förbli.

Här kan du läsa mer om branden 

Vem är min mor, far, syster, bror?

 Har tänkt på det här med släktskap och icke släktskap...
Jag tycker det är intressant att se hur Jesus så tydligt vidgar synen på vad familj och släktskap är. Han talar faktiskt inte om att värna kärnfamiljen - även om både Jesus och Bibeln i övrigt visar på vårt ansvar att ta vård om dem som vi särskilt hör ihop med. Han tar inte avstånd ifrån våra blodsband och gemensamma gener, men han vill öppna upp för fler och för andra konstellationer.

I dagens evangelietext från Markus 3:31-35 definieras inte mor, bror och syster i första hand efter jordiskt släktskap - utan han talar om en samhörighet som är större och vidare än kärnfamiljen. Jesus vägrar att finna sig i att bara tillhöra dem som han delar blodsband med.

Detta är egentligen inte särskilt konstigt eller ovanligt. Hur många upplever inte en större släktskap eller systerlig/broderlig gemenskap med personer som man inte alls är släkt med? Hur många har inte upplevt att någon har varit deras mor eller far, mer än deras ursprungs-föräldrar? Det är många människors räddning!
Det finns mycket man kan säga om detta; dåliga relationer i familj och släkt, avståndstaganden, ensamhet, människor utan närstående... och motsatsen.

När jag körde hem ikväll efter gudstjänsten hörde jag ett radioprogram om insemination. Barn intervjuades. Vem är deras pappa? Har de någon pappa? Hur förklarar de för sina kompisar? Mammorna fick också berätta om deras familjesituationer. En del av dem levde ensamma, andra levde tillsammans med en annan kvinna. De är självklart också familjer med mor, syster och bror...

En del familjer består av två mammor eller av två pappor.

Tänkte vidare på alla bonuspappor, bonusfarmödrar, bonussyskon... vilka familjer och djupa släktskap det kan bildas!

Jag tror att Jesus inte förskräcks av dagens familje-konstellationer som inte riktigt överensstämmer med den gamla kärnfamiljen - om det bara finns goda och kärleksfulla relationer, där man visar ansvar och omsorg om varandra.

Jesus talar i dagens bibeltext om ett släktskap som har sin grund i Gud, ett barnaskap hos Gud. Den släktskapen sträcker sig långt tillbaka i tiden och räcker långt fram i evighet och finns över hela världen. Här ryms vi alla! Med våra olikheter som gåvor till varandra.

Nä, nu får det vara slut-predikat för idag!

 Lägg i varandras händer fred,

som bröd vi fått att dela.

I skörheten vi delar liv.

Vår uppgift är att hela.

Text: Fred Kaan, övs: Per Harling

Psalm 831 vers 3 i Psalmer i 2000-talet.

Först då

I förberedelse inför morgondagen har jag ögnat, sökt och fastnat för vissa texter, begrepp, tankar... allt tillsammans påverkar på ett eller annat sätt mitt förarbete till gudstjänsterna i morgon.

I Svenska kyrkans Förbönsbok står det i "Förberedelse" för Tjugonde söndagen efter trefaldighet på temat Att leva tillsammans om den svåra konsten att vara människa i en gemenskap. "Att både kunna vara lyhörd och tydlig, att både kunna sätta gränser och att öppna sina gränser, att vara generös utan att bli utnyttjad, öppenhjärtlig utan att bli självutlämnande".
Ja, hur hittar vi balansen i det?

En dikt som jag lite snabbt hastade förbi tidigare idag, återvänder jag till nu; tycker att den passar in i temat om att leva i relationer. Jag citerar några rader ur dikten

FÖRST DÅ
............

Hat gör de älskande skygga.

Alla, som så försvann,

måste vi älska fram.

Först då blir själarna trygga.

Först då når vi varann.

Bo Setterlind, Kärlekens lov, Bonniers, 1983

I morse, eller tidig förmiddag, när jag körde efter väg 97, var det blixthalt, så fort jag gasade lite grand eller rörde lite på ratten så började bilen slira... inte roligt! När jag steg ur bilen hos de människor jag skulle besöka så kände jag hur jag vinglade - jag hade spänt mig så när jag körde, så att jag hade blivit alldeles yr i huvudet. Hoppas på bättre väglag imorgon bittida. Vinterdäcken är beställda, men de har inte kommit än... Livet består väldigt mycket av att hitta rätt balans, både i relationer och på vägen framåt... :-)

Att leva tillsammans

Jag är i söndagens tema "Att leva tillsammans".  Mina ögon föll ikväll på en 30 år gammal bok som stod i bokhyllan. Om kärleken i äktenskap och familj av Margareta Melin. Hade ett minne av att det fanns kloka ord i den. Det sista kapitlet i boken heter Slut-satser, därifrån har jag plockat en del från början och slutet:

......

Det finns inte olika slag av kärlek.

Kärleken gestaltar sig olika i olika relationer,

den är mer eller mindre uppblandad med annat än kärlek,

men själva kärleken är en och densamma.

.......

Både villigheten att gå till mötes

och beredskapen att ta ett steg tillbaka

är karaktäristiska drag i kärleken.

Leva i kärleken och sprida den.

Det är det enda vi har att göra

på denna jord.

Allting annat är ingenting.

Kärleken kan fylla

allt vi gör

eller saknas i allt.

"ömsesidig aktning"

Nederluleå kyrka

I vigselsamtalen jag har med brudpar, brukar vi bl.a. gå igenom vigselgudstjänstens ordning och vid det tillfället får de välja olika alternativ på inledningsord, bibeltexter mm. De får naturligtvis välja vilket bibelord de vill, men eftersom de flesta inte är så hemma i Bibeln så brukar jag visa dem de förslag som finns i vår handbok. Förutom 1 Kor 13 (Kärlekens lov) och Höga Visan 8:6-7, så väljs ganska ofta Paulus ord i Romarbrevet 12:9-10, 15:

Er kärlek skall vara uppriktig.

Avsky det onda, håll fast vid det goda.

Visa varandra tillgivenhet.

Överträffa varandra i ömsesidig aktning.

Gläd er med dem som gläder sig

och gråt med dem som gråter.

Det är ett fantastiskt innehållsrikt bibelord, som man skulle kunna säga mycket om...

Just nu tänker jag på orden Överträffa varandra i ömsesidig aktning. Ordet aktning används kanske inte så mycket idag. I gamla översättningen (1917) stod det: "inbördes hedersbevisning". Det säger kanske inte något mer för dagens unga par - "heder" är inte alltid kopplat till något positivt, med tanke på t.ex. "hedersmord".

Kan man översätta aktning med (vördnadsfull) respekt, högt värderad?

Inte så få par är sportintresserade, tränar ihop, en del tävlar... en del talar om sig själva som tävlingsinriktade...

Att överträffa har något av tävla i sig.

Att överträffa varandra i ömsesidig aktning - vad innebär det? Det är en spännande kombination; överträffa och ömsesidighet ;-)

Det är nog något som vi alla behöver fundera kring - träna oss på.

Det handlar i alla fall inte om konkurrens och utslagning...

Internationella Kvinnodagen

I dag på internationella kvinnodagen finns det naturligtvis mycket jag skulle kunna skriva om, fina texter att citera ... jag väljer att vara "from" och citera från en av de kvinnliga böckerna från Gamla testamentet, Ruts bok kap 1 v 16, 17 som handlar om två starka kvinnor, som gör sina val i livet. Rut säger till sin svärmor Noomi:

"Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka.

Dit du går, går också jag,

och där du stannar, stannar jag.

Ditt folk är mitt folk,

och din Gud, är min Gud.

Där du dör, vill jag dö,

och där vill jag bli begraven.

Herren må göra mig vad som helst -

endast döden skall skilja oss åt".

Foto: B.R.

Noomi är en invandrarkvinna. Hennes man dör, men hon lever kvar i det främmande landet tillsammans med sina båda söner med hustrur. Efter tio år dör också hennes söner och Noomi bestämmer sig för att flytta tillbaka till sitt hemland. Hon förväntar sig inte att hennes sonhustrur ska följa med. Den ena sonhustrun Orpa stannar kvar i sitt land, medan Rut vill följa med sin svärmor.

Rut och Noomi behövde varandra.

Vi kvinnor behöver ofta varandra

- för att bli fria.

Vänskap

Större delen av dagen har jag tillbringat med min styvsyster - vad kommer "styv" ifrån? Någon som vet? I dag kanske man skulle säga bonus-syster. Ett bonus i mitt liv är hon i alla fall. Det är inte en självklarhet för alla att ha vänner eller släktingar att kunna prata med om livets med- och motgångar, att kunna skratta, gråta, minnas, hoppas tillsammans... jag känner en stor tacksamhet och glädje över min syster, liksom andra viktiga personer som jag får ha goda relationer med.

En trogen vän är ett starkt värn.

Att finna en sådan är att finna en skatt.

En trogen vän är ett omätligt värde,

en tillgång som inte kan vägas på våg.

Jesus Syraks vishet 6:14-15

Det finns många som upplever ensamhet, inte minst, kanske, när det blir helg. Många längtar efter en vän.

Britt G Hallqvist har formulerat en bön som det går att känna igen sig i, i Bönbok för barn:

Gud, jag är så ensam.

Ge mig du en vän,

så skall jag försöka vara snäll mot den.

En kamrat som alltid jag kan lita på -

allt går mycket bättre bara man är två.

Kanske finns det nån som ber till dig som jag.

Kanske att vi båda möts en vacker dag.

Kanske någon ensam väntar just på mig.

Hjälp mig hitta vännen,

Gud, det ber jag dig!

Foto från SB Nords hemsida.