Astrid - och första advent

 Alla vet väl att det är Astrid idag, 27 November? Det kändes i alla fall så när mamma levde. Hon fick alltid så många gratulationskort på sin namnsdag. Och dagen efter, den 28 November fyllde hon år. Lika många gratulationskort då. 😊 (Hon var själv duktig på att gratulera andra). I år skulle hon ha fyllt 90 år.

Mammas namnsdag och födelsedag inföll alltid i närheten av eller på första advent. Därför hör det lite ihop för en del av oss...

Jag kan inte gratulera mamma längre. Däremot min dotter Cornelia, mitt barnbarn Cassandra och min brorsdotter Cecilia, som alla också heter Astrid.

(Cornelia och Cassandra. Tyvärr inte den bästa bilden...)

Jag älskar adventstidens bibeltexter och psalmer. Naturligtvis också adventsljusstakar och stjärnor. Och Saffranskaka.

Den här adventshelgen blev inte som jag hade önskat. Det förstår jag att jag inte är ensam om...

Försöker ändå ta till mig lite av adventstidens budskap.

I psalmen "Jerusalem, höj upp din röst" av J. O. Wallin, nr 106 i Psalmboken, står det (i v3 ) om sändebudet som kommer "till jordens barn från jordens Gud". Just det! Från jordens Gud! För mig betyder det att Gud inte är fjärran och ouppnåelig, utan känner och delar livet på den här jorden. Det känns bra, tycker jag. 

Versen fortsätter ""han kommer, hoppet föregår, och glädjen följer i hans spår".

Psalm 109 "Det susar genom livets strid" av C. Boberg tycker jag mycket om. Citerar här bara sista strofen på första versen (som jag gjort flera gånger förut): 

"O mänsklighet, ställ dörrn på glänt - det är advent, det är advent!". 

Stäng inte dörren! Håll den lite öppen... Utifall att... Kanske... Vem vet vad för hälsning som kan nå dig eller mig så här i adventstid...

Glad advent! ❤️🌴🎶

En återblick

 

Jag har ägnat en del tid åt att läsa igenom mina dagboksanteckningar för året som gått. Det tog längre tid än vad jag trodde att det skulle göra. Jag blev väldigt trött, faktiskt. Inte för att det var långtråkigt, utan för att jag kände en massa saker. Framför allt trötthet.

Det blev tydligt för mig, att det inte är så konstigt att jag känt/känner mig trött, att jag tampas med yrsel, fått högt blodtryck mm. Det har varit mycket det här året som tagit på krafterna. Både det som varit roligt och det som varit mindre roligt. Jag kan se hur det ena påverkar det andra. Det jag har varit med om är inget unikt för mig. Vissa tider är det extra mycket som händer, som tillsammans kan bli för mycket för kropp och själ. Och sömn. Även det som vi i glädje har tagit oss an tar av våra krafter.

För min del har det ändå varit bra att få lite överblick över det som varit. Jag kan lättare förstå och förlåta mig själv för det som inte blivit av eller riktigt blivit som jag hoppats.

Jag tänkte berätta om några saker som jag tror att jag särskilt kommer att minnas från 2021. Förutom all oro och alla sjukhusbesök som vår familj gjort det här året, så är den 6 februari ett datum jag kommer att minnas. 

 Det var den dagen som mamma dog. Efter ett fall, en höftoperation och ett och ett halvt dygn då hon inte var kontaktbar, så drog hon sina sista andetag lördag kväll den 6:e februari på Sunderby sjukhus. Jag är så oerhört glad och tacksam för att jag fick dela den stunden med mamma. Det var fint. Men förstås också sorgligt - och alldeles, alldeles definitivt.

 

Även om jag saknar min kloka och kluriga mamma, som alltid ville alla väl, så kan jag ändå känna en tröst i att hon fik avsluta sitt liv så pass snabbt och "lindrigt". Jag tror faktiskt inte att hon hade något emot det. Hon hade levt ett långt och rikt liv och var inte rädd för att dö.

Ett minne som också kommer att leva kvar är sista gången jag träffade henne hemma i lägenheten. Jag ser henne där i dörröppningen in till vardagsrummet. Vi hade skojat om något och hon tittade på mig med sin lite finurliga blick som sa; "vi förstår varandra". 

När jag skrev tackkorten efter begravningen, var det nära att jag skrev: "Mamma hälsar". För det är jag säker på att hon gjorde! Flera gånger var jag på väg att ringa till henne och berätta att nu hade jag skrivit till den och den - och mamma skulle ha tyckt att det var bra. Och att det var skönt att jag skötte det där, så hon slapp det.

 

 Det här året dog också den sista av pappas syskon. Nu har jag inte längre någon att fråga om pappas uppväxt och hur det var med "det och det". Så märkligt det är med alla som så självklart finns här på jorden, plötsligt en dag inte finns längre. De går inte att nå.

Jag har tänkt mycket på åldrandet och på hur ensamt det måste vara att förlora sin livskamrat. Inte minst under en pandemi. Det har gjort riktigt ont i mig, när jag tänkt på det och sett/mött människor som blivit ensamma. Kärleken har verkligen ett högt pris. Tanken att det också kan drabba mig är inte långt borta.

 

 Det här blogginlägget hade jag tänkt skulle handla om flera händelser från året som gått. Men nu blev det mest om mammas död. Jag stannar här nu - och återkommer om annat sedan.

Jag avslutar med en vers från en psalm, som jag läste vid mammas urnnedsättning:

I din hand mitt liv är lagt,

din min dag och din min natt.

Ont och gott, vad än mig sker,

du o Gud en mening ger. 

 (Från Psalm 308 i Den svenska psalmboken, v 2)

 

 

Det allra sista...

 

Askgravlunden vid Överluleå kyrka.

Dagen innan midsommarafton tog vi det allra sista avskedet av mamma Astrid. Det var strålande sol och högsommarvärme. Mamma kremerades efter begravningen och nu skulle askan i urnan gravsättas.

Nu är livet gömt hos Gud.

Åt honom vi lämnar allt.

Hoppet är tänt i tyngsta sorg.

Ingen är glömd av Gud.

Vi får vila i Guds frid 

och sova i jordens famn.

Kristus har gjort vår grav till sin.

Alltid vi är hos Gud.

Nu är livet gömt hos Gud.

Åt honom vi lämnar allt.

Hoppet är tänt i liv och död.

Ingen är glömd av Gud.

Text: S. Ellingsen 1977, B. G. Hallqvist 1978

Den Svenska Psalmboken med tillägg nr 627 v1,2 o 5.

Hennes namn och levnadsår fanns på en bricka som placerats på en av de stora minnesstenarna.

Här i Askgravlunden finns inga speciella gravplatser att gå till, utan vill man t.ex. lämna blommor eller tända ljus så får det ske på bestämda platser.

Askgravlunden vid kyrkan är en fin plats att komma till, sitta ner en stund, tänka, minnas...

Mamma och Börje har tidigare promenerat hit ibland, suttit en stund och vilat, innan de gått hem igen. Mamma tyckte att det var en fin plats.

Hoppas att du förstår...

 

Hoppas att du förstår 

varför jag inte ringer till dig längre.

Vi brukade prata varje kväll omkring klockan sju.

Ibland bara svamlade vi och skojade. 

Ibland pratade vi mer på djupet.

Ibland om det som varit

ofta om just det som var i stunden.

Jag kan inte ringa till dig längre

signalen når inte fram.

Hoppas att du förstår

att det är inte det att jag inte tänker på dig längre...

Jag ber Gud ibland

hälsa till dig.

I dag har jag bokat tid för urn-nedsättning.

Väldigt konstigt! Nästan makabert...

Det som finns där i urnan 

kan inte vara det enda som finns kvar av dig.

Du är så mycket, mycket mer!

Det är ömt bevarat någon annanstans.

Det kan inte dö!

"Det är fint där i Askgravlunden", skulle du ha sagt,

om jag hade kunnat berätta det för dig.

Birgitta

Ps. Fotot tog jag i dag vid solförmörkelsen.

Mors dag

 

Jag är nu i Lycksele och jobbar i Svenska kyrkan. Jag kommer ihåg när jag lovade att komma hit. Jag var lite tveksam eftersom Mors dag inföll under den här tiden. Jag tänkte på mamma, tänk om det är hennes sista mors dag.... Inte trodde jag då att hon skulle hinna dö innan.

Det känns konstigt att jag inte ens kan ringa henne idag. Men jag har ringt till hennes man istället. Han hade ställt (de konstgjorda) vitsipporna (som mamma tyckte mycket om), vid hennes fotografi. Vi grät båda över saknaden.

Lilla mamma! Att du skulle lämna oss så hastigt. Den dagen du ramlade och bröt höften, skulle du ha fått din andra spruta, men du vaknade inte upp efter operationen och dog tre dagar senare.

Vi hade ju sett fram emot den här våren och sommaren. Snart har både Owe och jag fått vår andra spruta.

Men livet kan vi inte styra över.

I dag sjöng vi i Lycksele kyrka:

Minns att var sekund

är en liten stund

av evigheten hos Gud,

och när dagen lång

du hör fåglars sång,

hör du himmelens egna ljud.

Så lev Guds nu.

Av Guds nåd får du

ta mot var stund ur hans hand.

Och när dagen lång

du hör fåglars sång,

hör du himmelens egna ljud.

Text: T. Littmarck 1988

Psalm nr 752 v 2 i Den Svenska Psalmboken med tillägg.

Kan jag inte ringa eller ge blommor till dig, mamma, kan jag tända ett ljus i tacksamhet för att du var (är) min mamma.

Jag tror, ändå, att du är helt nöjd med din nya tillvaro och har det riktigt bra! 💗

Som när ett barn kommer hem

 

Psalmen "Som när ett barn kommer hem om kvällen" sjöngs inte så sällan under min uppväxt. Nu sjungs den inte så ofta, tror jag, åtminstone inte i de sammanhang som jag rör mig i.

Men jag tycker att orden ger en varm och ljus bild av att "komma hem". För mig går hela texten i solljus-gula nyanser.  Därför valde jag den som avslutningsmusik på min mammas begravning. Jag tror att hon skulle ha gillat det. Hon har själv sjungit den många gånger. 

Som när ett barn kommer hem om kvällen

och möts av en vänlig framn

så var det för mej att komma till Gud

- jag kände att där hörde jag hemma.

Det finns en plats i Guds stora rum,

en plats som väntade på mej.

Och jag kände: Här är jag hemma,

jag vill vara ett barn i Guds hem.

G. Strandsjö 

Den svenska Psalmboken med tillägg

nr774

Ett sista farväl

 

I lördags tog vi farväl av 

vår älskade mamma Astrid. 

I Skogskapellet i Boden.

Det finns naturligtvis mycket att säga om den här dagen. Min upplevelse var i alla fall att det blev fint och värdigt och mycket Astrid. Vackra solosånger och lyhörda och duktiga medarbetare från kyrkan möjliggjorde en minnesvärd begravningsgudstjänst.

Den första psalmen som vi sjöng heter "Trosbekännelse" (text av Ch. Lövestam), som handlar om en tro på en Gud som är helig och varm. En Gud som ger kampglöd och som är beredd att både gråta med oss, och skratta med oss. En Gud som bor inom oss och i allt utanför. En Gud som lever med oss när vi dör. En trosbekännelse som helt stämmer med mammas övertygelse. 

Efter mammas andra mans plötsliga död, skrev hon intensivt dikter i några år, som resulterade i två diktböcker. Det var en sorts sorgebearbetning. En dikt lästes alldeles i inledningen av begravningsgudstjänsten och en fanns med på agendans baksida. Det var svårt att välja vilka dikter som vi ville ta med...

Det finns mycket att säga om mamma Astrids liv. Allt kan inte sägas och minnas i en begravningsgudstjänst. Ett människoliv rymmer så oändligt mycket mer.  Men hon har haft ett innehållsrikt liv, om än inte alltid så enkelt. Men genom allt har hon haft en djup tro på Guds kärlek och omsorg. Allt har hon i stor tillit kunnat  prata med Gud om. Det har hon gjort när hon har varit ensam, och det har hon gjort tillsammans med sina livskamrater.

Som mamma har hon varit tillåtande och uppmuntrande, lyssnat och stått på vår sida i alla lägen. Alltid beredd att stötta och hjälpa på sitt sätt.

 

Tack kära mamma för allt!

Vi saknar dig redan.

Gud, i dina händer lägger jag mig ned.

När jag går till vila är du med.

Dina händer bär mig genom rum och tid.

Jag förblir i ljuset i din frid

Text: P. Harling

"idag är det februari"

 

Snart blir det vår

men just idag är det februari

och snön finns kvar på åkrarna

och fåglarna väntar med sången.

Idag är också en dag.

Det finns frid här för den som vill.

Ylva Eggehorn, Natt och Dag Ord för årets alla dagar.

Snart blir det vår. Känslan är som slutstrofen i en dikt som min mamma har skrivit:

...Och jag känner

en kittlande

aning

om en ny vår!

Astrid Hollingby Almroth

Den där kittlande aningen kan man känna trots att det är februari, massor av snö och minus 24 grader kallt! Snart är det vår. En ny vår! Men redan i dag finns det frid här för den som vill, som Ylva Eggehorn skriver.

Så kom då den här dagen...

 

Jag visste ju att den här dagen måste komma. När och hur kunde jag inte veta. Jag ville inte att den skulle komma under Coronatid. Men det tog den inte hänsyn till.

I lördagskväll drog min mamma sina sista andetag, 88 år och drygt två månader gammal. (Dock inte i sviter av Corona). 

I just detta blogginlägg nöjer jag mig med att bara citera ett par av hennes dikter. Jag har suttit och bläddrat bland hennes dikter för att välja något till dödsannonsen. Alla dikter berör mig eftersom de är så mycket mamma.

Den första dikten är en slags beskrivning av en stor del av hennes liv när hon var lite yngre. Texten är skriven i slutet av 80-talet.

JAG SÖKER EN HÅLLPLATS! 

Jag sitter i en vagn 

och åker och åker

 genom sammanträdesrum

och sångövningslokal 

vägen går genom förberedelser

och protokoll

i en kurva väntar

ett besök hos någon

som behöver mig

efter raksträckorna

ligger oskrivna brev

olästa böcker

och där

åker jag genom

mitt ostädade rum.

Tätt efter varandra

ligger programrådet

och gårdsrådet

hjälp, jag vill hoppa av

finns det ingen hållplats!

Nu går vägen genom andaktsrummet

och böneringen

jag skymtar en parkeringsplats.

Bara jag kan stanna.

En stund.

Jag behöver tanka.

Nu har mamma stannat vid en hållplats. En parkeringsplats. En viloplats.

När jag läser bland mammas dikter blir det så tydligt hur ljuset spelade stor roll i hennes liv, liksom i hennes texter. Hela den här hösten och vintern har hon sagt nästan varje dag, att hon tycker att det är så mörkt ute; "jag längtar efter ljuset".

Det här är en av alla hennes "ljus-dikter":

MOT LJUSET

Det gryr alltid

en ny dag.

Ljuset kommer

sakta,

du vaknar

sträcker dig 

mot den nya dagen.

Skaparen

Livgivaren

står där

i uppvaknandet,

i övergången

till en annan tid...

Kärlek

och barmhärtighet

flödar

som en "soluppgång

för dem som är i mörkret".

Du får lämna natten

och gå mot ljuset.

Det gryr alltid

en ny dag.

Nu har du lämnat mörkret, mamma och går mot ljuset, en ny dag.

Min årsberättelse del 2

Min årsberättelse 2020 del 2

 

I mitt förra inlägg skrev jag en sorts sammanfattning av januari t.o.m. juni 2020. Jag fortsätter nu med juli t.o.m. december.

JULI

Jag fortsatte att vara mycket i stugan under juli månad tillsammans med min närmaste familj. Några svängar till Boden blev det då och då. Owe fick semester i slutet av månaden.

Det blev mycket bärplockning, rensning, sylt, marmelad, kräm och paj. Och glass. Dagarna innehöll också flera typer av "bygg-projekt" inomhus och utomhus.

När det gäller "stugprojekt" så avslutades månaden med en kraftig markduk och måååånga kilo grus.

För min egen del så jobbade jag en del åt Bygdeå församling från slutet av månaden in till mitten av augusti. Pga pandemin blev inte allt som det var planerat.

Augusti

För min del fortsatte augusti månad ungefär som juni och juli. En del soliga och varma dagar, liksom molniga, regniga och blåsiga dagar. 

En vecka efter att jag avslutat mina uppdrag i Bygdeå församling körde jag till Lycksele och arbetade där till en vecka in i september. Lycksele var en ny ort och en ny församling för mig. 

I Lycksele bodde jag i en liten lägenhet på tionde våningen. Det var en bra lägenhet. Enda nackdelen var att jag såg inte ut. Fönstren var små och i linje med taket. Om jag stod på en stol kunde jag öppna och stänga fönstren, men jag såg bara himlen. Här har jag tagit mobilkameran och riktat den så att jag  kunde se vad som fanns där nedanför. Den upplevelsen gav mig en tydlig påminnelse om hur viktigt det är med utsikt och att kunna ha en viss kontakt med världen utanför mina väggar. Ett liv utan "utblick" kan antingen ge en falsk upplevelse av trygghet eller en stark rädsla för det som finns utanför min komfortzon. Vad har jag för fönster, eller utsiktsplatser i mitt liv, så att jag kan leva i verkligheten?

Ibland tror jag att jag står stadigt med fötterna på jorden. Men så är det inte alltid. Med till Lycksele tog jag med mig ett par skor, som jag inte använt på flera år. Och inte använt så mycket överhuvudtaget. Tänkte att de skulle vara ett par snygga och bra "tidighöst"-sko. En stund innan jag skulle iväg till kyrkan tog jag på mig skorna, för att känna att de var okej att gå i. Efter en stund kände jag först hur den ena foten, och sedan den andra, började liksom vika sig... När jag började använda skorna var det som att hälarna krackelerade, bröts ner på något konstigt sätt. Det blev mest smulor av sulan. Jätte-konstigt! Aldrig varit med om tidigare. 

Jag har redan bloggat om alla de fina kyrkor som jag hann att vara i under den här korta tiden i Lycksele. Men ibland känns det lite extra med det "annorlunda". Här var jag präst på ett dop i en allmän, enkel lokal på en idrottsplats, tror jag att det var. Det var pandemi-tid och inte många vuxna med. Vi var sexton stycken (med mig), varav tio barn! Det var roligt! Jag försökte verkligen anpassa mig så att barnen skulle förstå vad jag sa och att de skulle känna att de var delaktiga.

September

Ja, vad ska jag säga om september? Förutom Lycksele och en vecka i stugan (Owe hade semester kvar att ta ut), var jag mycket hos mamma och hennes man. Om inte alltid fysiskt, så i tankar, planering och fundering. Vi hade ett möte med handläggaren för mamma i mitten av september. Det resulterade bl.a. i mer hemtjänst. Det är inte enkelt att bli gammal! Ibland är det rent av grymt. Inte heller lätt som anhörig att veta vad som är bäst för de båda. Behoven och önskemålen kan vara olika.

Oktober

Covid-smittan ökade alltmer. För mig kom smittan närmare och verkligare under hösten än under våren. Jag blev (ännu) mer försiktig.

I oktober blev det klart att mamma skulle få hemsjukvård och hon kom för första gången på korttidsboende. Vi möblerade om en del hemma hos mamma och Börje, för att underlätta vardagen lite grand.

I mitten av månaden kom den första snön.

I oktober medverkade jag bl.a. på en gudstjänst i Missionskyrkan i Luleå. I kyrksalen hänger en vävnad av Ingemar Callenberg, som jag blev förtjust i.

Läs  här om Ingemar Callenberg (f 1926, död 1973):  https://www.lexikonettamanda.se/show.php?aid=22874

Jag tycker om sådana här bilder där Jesus Kristus finns mitt i arbete och vardag. Det stämmer överens med min tro. Bildkonstnären Ingemar Callenberg har här hämtat motiven från Luleå.

November

 

(Inte särskilt bra foto, men fina motiv)

I november hade vi tre stycken födelsedagar att fira + Fars dag. Alla är lika viktiga, men det var en som fick mest uppmärksamhet. Den yngste. Den äldsta (min mamma) fyllde 88 år.

Här läser mamma ur sin första Gästbok - och minns.

Under en månad hinner det hända både större och mindre saker. Mycket är sådant som vi inte pratar så mycket om. En sådan "liten sak" som jag är väldigt glad över är ett par påslakansset i flanell, som jag köpte till stugan. Vi kommer ofta dit sent på kvällen. Det är varmt i stugan, tack vare värmepumpen, men det kan vara ganska kallt i sängen. Men med flanell-lakan känns det faktiskt aldrig kallt! Kan varmt rekommenderas!

Det var först i november som Owe och hans arbetskamrater delvis kunde arbeta hemifrån. Det var ju lite ovant att ha honom hemma i huset - men han kom hem lite fortare än vanligt från jobbet!

I november började jag med något som jag tänkt i flera år att jag skulle göra. Jag gjorde gratulations- eller typ julkort av akvareller som jag lagt åt sidan. Tog vara på bitar av dem. Det var kul!

December

Årets sista månad är innehållsrik enligt almanackan. Det är adventssöndagarna, luciadagen (med ett mycket fint luciaprogram på Tv med elever från Boden!), vintersolståndet, juldagarna och nyårsafton. Till dessa dagar hörde för mig i år bl.a.; Adventskalendern på Tv (extra spännande i år), bakning och andra förberedelser till jul.  Ganska traditionellt och vanligt, alltså.

Så roligt det är då när något oväntat (positivt) sker. Jag fick sälja en målning i december! ☺️

En annan rolig sak var att min akvarell-lärare och vän Karin EE von Törne Haern gett ut en fin bok, "Jorden drar", ett samtal mellan en farmor och ett barnbarn. Med i boken är också många fina målningar av Karin. 

Jag har köpt boken och tar fram den då och då och njuter både av text och målningar. Det är väldigt mycket Karin! Jag hör hennes röst i boken.

I år, tror jag, att vi var många som längtat extra mycket efter den 21 december. Vintersolståndet. Nu skulle det inte bli mörkare. Varje år tänker jag, att den här dagen skulle egentligen firas mer än vad det görs! Ljuset är på väg att övervinna mörkret.

Vi firade jul i stugan med våran dotter och son med familj. Vi fick som julklapp ett 1000-bitars pussel, som engagerade de flesta i familjen. Två av familjemedlemmarna, jag säger inte vilka, hade stundvis pannlampa på sig för att se nyanserna på bitarna bättre. Kanske ett bra tips för fler - även om det såg lite galet ut.

Ja, så lyckades vi då till slut pussla ihop detta annorlunda år 2020. Owe och jag firade nyår själva hemma i Boden. Owe ägnade en stor del av årets sista dag åt att få snöslungan att fungera. Men de sista timmarna och minuterna satt vi värdigt framför Skansen-programmet  på TV. Kul att Amanda Bergman (bonussysterdotter) var med.

Jag tycker bara mer och mer om Lord Tennysons dikt "Ring, klocka ring". Vilket innehåll! Jag vill bara stämma in. 

.......

Ring in det nya året och ring ut det gamla

i årets första, skälvande minut.

Ring lögnens makt från världens gränser ut,

och ring in sanningens till oss som famla.

.......

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,

och ring den frusna tiden åter varm.

osv. osv.

Jag tycker att skådespelaren Sofia Helin gjorde det väldigt bra!

När jag snabbläst igenom min dagbok för 2020, så blir det vissa saker som blir särskilt tydliga. En del som gläder mig, känner tacksamhet för, sådant som förvånar mig, inte varit riktigt medveten om, en del som gör ont och oroar. Vad tar jag med mig, vad gör jag av detta 2021? Kan det påverka mina val, mina handlingar, min attityd i det liv jag lever 2021? Ju äldre jag blir, desto viktigare blir det att dagarna och åren inte bara får gå oreflekterat och slentrianmässigt. Livet är en gåva. Och jag vet inte hur länge det är mig givet.

Från en promenad, som vi alla gick tillsammans på julaftonen.