Hon sa ja.

 

Ljuset och rösten

Först kom ljuset

ljuset överväldigade

uppfyllde rummet

Med armen för ansiktet

sökte hon skydd

vände ryggen till

blev rädd

Sedan kom rösten

rösten vände henne om

nämnde vid namn

rörde insidan

hon förundrades

det oväntade

och sa ja

Ljuset och rösten

lämnade rummet

Hon var inte ensam

(En text som jag skrev för ganska precis sex år sedan med tanke på den kvinna som i dag firas i kyrkorna runt om i landet. Texten nedan handlar om samma kvinna, den skrev jag för sju år sedan också vid den här tiden. En kvinna som har fascinerat många, många i århundraden. Men naturligtvis har det också spekulerats och diskuterats mycket kring henne. Hon är en kvinna som väcker många känslor, tankar, beundran, frågor...)

Tänk om hon hade förstått...

Tänk om hon hade förstått

den där dagen för länge sedan

då hon sa sitt ja...

Om hon hade förstått

skulle hon svarat annorlunda

eller skulle svaret varit detsamma

Var det värt allt förakt

all bottenlös förtvivlan

de många bönerna

tårarna  frågorna

alla de sömnlösa nätterna

Var det värt

allt

för den där tidiga morgonens skull

- den osannolika oförglömliga

morgonen

Hållbar omsorg

(Bilden är tagen vid Fagernäs trädgård)

 

När vi är där i lägenheten, ser jag plötsligt sjalen som ligger på fåtöljen. Den fåtölj som mamma ofta satt i. Sjalen brukar nog ligga där... Den har säkert legat där länge. Jag har aldrig tänkt på den förut - och ändå har jag varit där så många gånger. Men nu ser jag den - och jag vet att den funnits väldigt länge i mammas liv. Jag kommer ihåg att den fanns i mitt barndomshem. I en annan fåtölj. 

När vi kommer hem, kommer jag ihåg vad mamma har berättat. När jag föddes fick hon en sjal av sin svägerska som present. En sjal för att ha över axlarna när hon ammade. Mamma uppskattade presenten och den varma omsorgen mycket. Hon var en ung, osäker, trött och frusen mamma.

Jag skulle vilja veta om det är den sjalen. Men jag tror det. Ja, jag är nästan säker. Nu har jag ingen att fråga, varken mamma eller faster Anne-Marie. 

OM det är den sjalen, har min fasters omsorg följt mamma genom livet, på alla platser hon har bott, i alla fåtöljer hon har suttit, i allt hon har varit med om i glädje och sorg, i oro och förväntan. Och sjalen kommer inte att slängas. Den kommer att ligga på någon annans axlar nu. Värma och lugna.

Tänk att en relativt enkel gest, tanke eller handling i omsorg kan både nå långt och följa länge, kanske inte bara en person, utan flera. Det kan man kalla hållbarhet. Omsorg hör ihop med hållbarhet.

Livets pulsslag

 

Livet har en förunderlig kraft att bara gå vidare och vidare. Dag efter dag, sekund efter sekund, pulsslag efter pulsslag. Det är märkligt hur det pulserande livet bara fortsätter trots död och sorg, naturkatastrofer och krig, som om inget hade hänt. Trafiken fortsätter att rulla på, TV-programmen går i sina kanaler, reklamen trillar ner i brevlådorna, telefonförsäljarna fortsätter att ringa...

Det kan nästan tyckas hänsynslöst eller respektlöst mot de döda, eller mot de som djupt sörjer en livskamrat, ett barn eller en ung förälder. Men i det till synes respektlösa finns en nåd. Hur skulle det annars vara?! Hur skulle annars de överlevande ha någon chans att komma tillbaka, komma vidare?

Även om upplevelsen är att tiden har stannat, eller går ryckigt och världen utanför dörren verkar främmande, finns det något gott i pulsslagen som fortsätter att slå, ett efter ett, om och om igen. Och det är det många som också bekräftar. Rutiner och "det vanliga" är ofta en hjälp i en känslomässigt kaotisk tid.

Det är fint när det finns små barn med i en begravningsgudstjänst, tycker jag, för de påminner om att livet fortsätter. Det gör inte mig något om de rör sig eller låter. De är påtagliga representanter för livet. På begravningen för min mamma för lite drygt en vecka sedan, fanns lilla Ella med. Hon hängde ihop med sin mamma Desirée. Ella, som fått möta sin gammelfarmor en gång, gjorde sin röst hörd ibland... kanske var det något hon ville säga... 

När vi kom hem från begravningsgudstjänsten möttes vi av vårt barnbarn Caspian, som inte bekymrade sig över att vi tagit farväl av hans gammelmormor, som han aldrig träffat pga pandemin. Han hade fullt upp. Han hämtade den ena skon efter den andra från klädkammaren och ställde på skohyllan i hallen, han ville leka titt-ut och tyckte att det behövde sopas riktigt ordentligt. Livets pulsslag.

Det är andningen och pulsslagen som bär oss och för oss vidare. Rytmen varierar, ibland snabbare, ibland mer långsamt. Men så länge pulsen slår, lever vi. Så länge vi lever får vi ta vara på livet.

(De två första bilderna är ifrån våren 2013, då mamma och jag var i Alingsås och trakterna däromkring. Mamma älskade vitsippor och saknade dem varje vår i Norrbotten. Kanske finns det vitsippor i himlen...? 💗 )

Ett sista farväl

 

I lördags tog vi farväl av 

vår älskade mamma Astrid. 

I Skogskapellet i Boden.

Det finns naturligtvis mycket att säga om den här dagen. Min upplevelse var i alla fall att det blev fint och värdigt och mycket Astrid. Vackra solosånger och lyhörda och duktiga medarbetare från kyrkan möjliggjorde en minnesvärd begravningsgudstjänst.

Den första psalmen som vi sjöng heter "Trosbekännelse" (text av Ch. Lövestam), som handlar om en tro på en Gud som är helig och varm. En Gud som ger kampglöd och som är beredd att både gråta med oss, och skratta med oss. En Gud som bor inom oss och i allt utanför. En Gud som lever med oss när vi dör. En trosbekännelse som helt stämmer med mammas övertygelse. 

Efter mammas andra mans plötsliga död, skrev hon intensivt dikter i några år, som resulterade i två diktböcker. Det var en sorts sorgebearbetning. En dikt lästes alldeles i inledningen av begravningsgudstjänsten och en fanns med på agendans baksida. Det var svårt att välja vilka dikter som vi ville ta med...

Det finns mycket att säga om mamma Astrids liv. Allt kan inte sägas och minnas i en begravningsgudstjänst. Ett människoliv rymmer så oändligt mycket mer.  Men hon har haft ett innehållsrikt liv, om än inte alltid så enkelt. Men genom allt har hon haft en djup tro på Guds kärlek och omsorg. Allt har hon i stor tillit kunnat  prata med Gud om. Det har hon gjort när hon har varit ensam, och det har hon gjort tillsammans med sina livskamrater.

Som mamma har hon varit tillåtande och uppmuntrande, lyssnat och stått på vår sida i alla lägen. Alltid beredd att stötta och hjälpa på sitt sätt.

 

Tack kära mamma för allt!

Vi saknar dig redan.

Gud, i dina händer lägger jag mig ned.

När jag går till vila är du med.

Dina händer bär mig genom rum och tid.

Jag förblir i ljuset i din frid

Text: P. Harling