Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

lördag 31 december 2016

Gott nytt!




Klagovisorna är en bok i Gamla testamentet som innehåller just klagosånger och förtvivlan över sin stads och stadens tempels förstörelse. Människor deporterades bort från sina hem. Det var mycket lidande och sorg. Många människor i vår värld skulle känna igen sig i berättelsen och lidandet.

Mitt i boken och mitt i allt elände uttrycks en förtröstan på Guds godhet och nåd. Ett slags trots mot tillvarons ondska och hån. Författaren hävdar att hoppet och nåden är ny varje morgon. 




Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny.
Från Klagovisorna kap 3





Ett annat bibelord som jag citerade i dag på Nyårsbönen i Matteuskyrkan är från profeten Jesaja kap 43:19:

Nu gör jag något nytt.
Det spirar redan, märker ni det inte?
Jag gör en väg genom öknen,
stigar i ödemarken.

Tänk om vi 2017 kunde lära oss att mer och mer se nytt liv som är på gång, se allt som är gott och kärleksfullt, mitt i öknen och ödemarken, mitt i allt ont och skrämmande, utan att förneka det svåra och mörka i tillvaron. För när vi ser livet, det goda, då växer det mer och mer och får större plats. Så låt oss uppmuntra varandra att se det nya liv som - trots allt - spirar runt omkring oss.





Ett riktigt gott nytt år
vill jag önska mina blogg-läsare!
Ett år med mycket gott nytt liv som spirar!


Alla foton är ifrån Kreta maj/juni 2016

tisdag 27 december 2016

Jul i Boden






Juldagarna har bjudit på omväxlande väder. 
Förhållandevis mycket sol och vackra himlar.






Samling kring krubban på Julafton och Julotta på Juldagen i Matteuskyrkan. Även i år hade vi ett livs levande "Jesusbarn", till allas förtjusning.




Julfirandet hemma var lite annorlunda. Första julen på 30 år som vi inte hade några barn hemma. Men det gick det också, även om vi saknade dem, förstås. Christofer jobbade och Cornelia var med sin sambo och hans släkt. Men min mamma och mina bröder firade tillsammans med oss. För en månad sedan trodde jag inte att mamma skulle vara med... åtminstone inte hemma hos oss. Men till vår stora glädje så blir hon piggare och piggare. Vi är tacksamma för god sjukvård och förböner.




Så håller det här året på att gå mot sitt slut. 
Framtiden är något diffus,
förhoppningsvis övervägande ljus.



lördag 24 december 2016

Andetag efter andetag






Andetag

I det ogästvänliga
i det råa och kalla
i det mest torftiga
ensamma  utsatta

tar ett skört nyförlöst litet barn
sina första skälvande andetag

andetag
efter andetag

andetag
efter andetag

andningen
pulserar
oavbrutet

i det ogästvänliga
i det råa och kalla
i det mest torftiga
ensamma utsatta

andetag
efter andetag

andetag

B.R.
(finns numera i Kyrkoårets gudstjänster 2016-2017, Argument)


Andetagen fortsätter
att pulsera
in i vår tid och våra liv.




fredag 23 december 2016

Även den minsta




Även den minsta varelse kan få den största betydelse

-

har jag hört sägas i årets Adventskalender på TV
flera gånger.


Även den minsta julklapp...
även de minsta orden...
även det minsta leendet..
även den minsta uppmuntran...
även det minsta bidrag...
mat
sjukvård
osv

kan få den största betydelse!


Allt behöver inte vara stort och storslaget
värdet är inte beroende av det.


Egentligen är det det som julen ursprungligen handlar om.

Det lilla nyfödda och sårbara barnet
i en ung och osäker mammas famn
i ett enkelt och obekvämt stall
fick den största betydelse
för en hel värld.





Jag vill önska varje bloggläsare
en fridfull och ljus julhelg!

Ta med dig orden:
Även den minsta varelse kan få den största betydelse!

Ibland är det du och jag som är den minsta
och av största betydelse!




måndag 19 december 2016

Maria





Trots allt

Trots att hon inte förstod
trots all skärande smärta
trots grannar och släktingars hån
trots skam
utanförskap och ovisshet
trots allt
släppte hon honom aldrig
sökte alltid rätt på honom
följde med     höll ut
svek inte    var nära
trodde hoppades och älskade

trots allt

B.R.






I går hade vi en Ikonutställning i Matteuskyrkan.

Det var Lilian Jonsson och hennes ikonmålargrupp som ställde ut sina mycket vackra Maria-ikoner. Det var ju Maria-dagen igår, som alltid på Fjärde advent då temat är "Herrens moder".





Lilian berättade om ikonernas olika ursprung och traditioner, om färgernas betydelse och tecken och linjer som man kan hålla utkik efter. Varje ikon har ett budskap och en funktion och ska dessutom vara estetiskt vacker. Det var mycket intressant att lyssna till Lilian! Tyvärr blev mina fotografier inte bra! Men det var mycket stämningsfullt med många ljus och vacker musik i bakgrunden. Glögg och pepparkakor fanns det också. Söndag den 12 mars blir det en ny Ikonutställning i Matteuskyrkan, då med fler motiv än "bara" Maria.




Efteråt var det Taizemässa med samma tema. Evangelietexten handlade om hur Maria strax efter att hon fått det gudomliga uppdraget att bli mor till Guds egen son skyndade iväg till sin äldre släkting Elisabet. Tänk, vilken "tur" att Elisabet fanns där för Maria i hennes mycket omvälvande situation! Så utelämnad och ensam hon skulle ha varit annars, situationen var nog svår ändå! 

I vår åldersfixerade tid, då man inte får vara för ung - och kanske ännu mer; inte får vara för gammal. Så möts denna unga tonårsflicka och gamla kvinna i en systerlig och jämlik nivå. Trots sin ålder, var Elisabet i en liknande situation, hon väntade också barn. Vad de ska ha pratat, funderat, planerat, gråtit och skrattat med varandra de tre månader de var tillsammans! Den gamla och den unga med framtiden i sina kroppar.

Tänk om vi också lite oftare kunde - över åldersgränserna - mötas och tillsammans få reflektera över livet och livets under, utan vare sig prestige eller skam. Vad skulle inte det betyda i våra liv, ung som gammal!



Det finns också många bilder som man tillsammans kan reflektera kring.


(Som sagt; Tråkigt att fotografierna inte blev bättre!)

fredag 16 december 2016

Någon gråter




Ni som var med på 70- och 80-talet
kommer ni ihåg:
Kombajah, my Lord?


Jag tänker ofta på den sången/bönen när jag hör och ser nyheterna på radio och TV. Texten är minst lika aktuell idag som då. Så många som gråter, ropar, lider... det är fruktansvärt hur det är runt om i världen! Kumbajah, my Lord!




Någon gråter, Gud, du är med (upprepas tre ggr)
O Gud, du är med.

Någonstans gråter någon, Gud.
Någon är miljoner,
någonstans är överallt.
Det är tårar av lidande.
Det är tårar av svaghet och besvikelse.
Det är tårar av protest och motstånd.
Det är tårar från både rika och fattiga.
Någon gråter, Gud, fräls världen!

Någon dör, o Gud, du är med (upprepas tre ggr)
O Gud, du är med.







Några dör av hunger och törst.
Någon dör, för att någon annan roar sig 
med alltför många onödiga och överflödiga saker.
Någon dör, för att människor fortsätter att utnyttja varandra.
Någon dör, Gud, för att vi ännu inte är beredda
att välja sida, att göra ett val,
att göra din vilja till vår vilja.
Någon dör, Gud, fräls världen.

Någon ropar, Gud, du är med 
O Gud, du är med.




Någon ber, o Gud, du är med
O Gud, du är med.

.....

Kumbaya, my Lord, kumbaya
O Lord, kumbaya.




Jag vill verkligen hoppas, be och tro 
att Gud finns med, nära,
alla som gråter, ropar, ber...


Den lästa texten, mellan bönen Någon ber, o Gud, tror jag kommer från Kyrkornas Världsråds Generalförsamling på 80-talet. Den ursprungliga Kombaya är äldre och kommer från Afrika någonstans.

Fotografierna är ifrån Gotland och är tagna av Owe.

måndag 12 december 2016

Månljus




En stund pratade vi om hur ljuset och mörkret påverkar oss. På sommaren när det är ljust dygnet runt (här uppe hos oss) är dagarna hur långa som helst. Man kan måla sitt hus mitt i natten om man vill. Så här års, däremot, när det är som mörkast kan det kännas som om det vore mitt i natten när kl är 15 - 15.30. Det var ikväll när Matteuskyrkans arbetslag bjöd kyrkans nya kör på fika, som vi pratade om ljuset och mörkret.





När jag åkte hem ikväll, lyste månen ljust och starkt. För det är ju också så, hur än mörk årstid det än är, så är det bara stjärnklart och månljust så blir det inte riktigt mörkt. Molnigt eller klart gör stor skillnad. Ja, tänk att solljuset som lyser på månen som i sin tur ger ljus på jorden faktiskt kan ge skuggor! Även mitt i natten. Det har jag fascinerats över många gånger. 

Ljuset har en förunderlig styrka 
och en enorm räckvidd!





I ett griftetal som jag har skrivit på idag, har jag citerat aposteln Johannes:

Gud är ljus
och inget mörker finns i honom.
(1 Joh 1:5)

Och ljuset lyser i mörkret,
och mörkret har inte övervunnit det.
(Joh1:5)



fredag 9 december 2016

Rapporter




Tidigt i går morse flög vår son från Umeå till nya jobbuppdrag. Den här gången till Indien. Han flög via Stockholm och Istanbul och kom idag fram till Bombay. På förmiddagen idag fick jag ett SMS från honom där han skrev att han efter ett långt dygn med väldigt mycket köande nu var på väg till båten som han ska jobba på. De där små korta SMS:n är såå värdefulla!




I dag har jag också fått rapporter från vår dotter och hennes sambo, som i motsats till sonen, är på väg hem till Sverige. De reser minst lika länge. Just nu väntar de i Panama på nästa plan, som ska föra dem till München och vidare till Arlanda.  Om allt går väl är de i Stockholm i morgon eftermiddag. 




Jag menar inte att skryta eller något liknande om mina barns färder i världen. De lever inga lyxliv, de arbetar, sparar och prioriterar - utan fascineras över hur jag - mitt i min vardag - kan få några rader i min mobil, ett litet meddelande som säger mig att de lever, att de är på väg, att allt är ok, fast de är såå långt borta. Och då känns de inte så långt ifrån ändå. Vilka möjligheter det finns idag att hålla kontakt. Avstånden behöver inte hindra. Det bästa är dock att få mötas ansikte mot ansikte. Förstås. Jag är tacksam för att jag har några att oroa mig för, glädjas med, längta efter - jag är väl medveten om att det inte är någon självklarhet.




Det har varit en sådan vacker dag idag.

Samma sol når över hela jorden.

-

Så som norrskenet klär nattens i ljus,
så som isen gör vattnet starkt
så som snön skyddar jordens kryp,
må Gud vara med dig.
(Martin Lönnebos ord - och nedan mitt tillägg)

Må Gud vara med mig.
Må Gud vara med alla dem som vi bär i våra hjärtan
och alla dem som ingen tänker på.


Gud är som solen
når överallt.



Alla fotografierna är ifrån Boden


torsdag 8 december 2016

Utsikt




Fönster är ett fantastiskt påfund!
Tänk om vi inte hade fönster. 
Så instängt, så trångt, så mörkt.
Ändå kan vi ibland leva,
som om vi inte hade några fönster i våra liv.

Vi behöver utsikt, överblick. Vidgade vyer.

Fönstret ovan är ifrån mammas köksfönster i Boden.





I det här inlägget är det bara foton som är tagna
den senaste veckan genom fönsterglas.

Ovan är utsikten som mamma såg
från sin säng på Sunderby sjukhus förra veckan.
Många gånger uttryckte hon sin glädje över sin fönsterplats i salen.
Det ger en viss frihetskänsla att kunna se ut
även om man är bunden vid sängen.





Är det någonstans som det är viktigt att ha fönster
så är det väl i kyrkan!
Att se det som händer, att se det som är aktuellt och nära.

Dessa foton är ifrån Matteuskyrkans personalrum.
Närmast granne med kyrkan är Torpgärdsskolan.
Tittar vi ut genom fönstren ser vi nästan alltid barn
(dock icke på dessa foton).

Barn som är glada .
Barn som är ledsna.
Barn som är ensamma.
Barn som är tillsammans.
Barn som går på led.
Barn som leker fritt.
Barn som bråkar.
Barn som hjälper varandra.

Barn är vår framtid.
Barn har mycket att lära och påminna oss vuxna.


Fönster behöver vi på alla områden i livet.
För utsikt, insikt och långsiktighet.
För ljus och luft.



Ännu ett fotografi från mammas köksfönster.
I dag.

måndag 5 december 2016

En fläkt av ...




I en av adventspsalmerna sjunger vi:

Det susar genom livets strid
en fläkt av himmelrikets frid

(Psalm 109 v1, av C Boberg 1883, H Lindström 1984)




Det finns gott om livets strider.
Mycket som upplevs mörkt och omöjligt.

När vi tror att allt är förstört eller försent,
kan vi ändå mitt i allt,
förunderligt nog,
uppleva 
"en fläkt av himmelrikets frid".





Någonting av det tycker jag gårdagens (Andra advents) evangelietext (Mark 1:14-15) handlade om, där Jesus säger: Guds rike är nära . Allt verkade ganska hopplöst, ändå sa Jesus de hoppfulla orden. Guds rike hör inte bara framtiden till, utan det pågår också här och nu, med oss. Kanske ska vi inte förstå ordet "nära" i första hand tidsligt, utan snarare rumsligt. Det är en svindlande tanke att tänka att Guds rike är nära. Hela tiden. Här och nu. Gudomlig närvaro mitt i vardag och vanlighet! Det är en tanke som jag gillar! Den ger mig hopp.




På tal om vardag och livets verkligheter, så har jag idag för första gången i mitt liv varit på en vårdplanering. Planering för mamma. Mamma har blivit bättre och har återfått lite mer av sina krafter. Enligt planen så ska hon få åka hem från sjukhuset imorgon. För min del tycker jag att det känns både hoppfullt och oroligt. Kanske gör det henne gott - kanske inte. Vi hoppas och ber för det bästa.


Vad som inte är vardag och vanlighet är Cornelias resa i Sydamerika - den börjar gå mot sitt slut efter fyra och en halv månad. På fredag flyger de mot Sverige. Det känner jag mig inte ledsen för! :-)

Här är hennes blogg: