Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

fredag 28 februari 2020

För 34 år sedan




De här dygnen kring den 28 februari för 34 år sedan kommer jag ihåg - liksom många andra. Jag var gravid med vårt första barn och var sjukskriven för "hotande missfall". Owe och jag var hemma hos hans föräldrar i Kolbäck. Min svärmor var barnmorska. Själva bodde vi då i Jordbro.

På lördagsmorgonen körde vi med bil in till Västerås, min svärfar, Owe och jag. Det var tidigt på morgonen.Vi satte på radion och tänkte att vi skulle höra första morgonnyheterna. I väntan på nyheterna spleades stillsam och "sorglig" musik. Jag reagerade på det. Det kändes lite kusligt. Jag undrade om det hade hänt något särskilt.




Anledningen till att vi körde till Västerås var att mamma och hennes dåvarande man var på ett tåg från Boden på väg söderut. De skulle byta tåg i Västerås. Eftersom vi bodde långt ifrån varandra och inte träffades allt för ofta, så hade vi bestämt att vi skulle åka in till Västerås (ca 2-3 mil från Kolbäck) för att träffa dem i tågbytet.

När jag hörde den "sorgesamma musiken" kom tankarna att det skett en olycka med tåget och att det gått riktigt illa.

Innan vi kom till Västerås hann vi höra dagens första nyheter (på den tiden var det inga nyhetssändningar under nätterna, om jag inte minns fel). Olof Palme hade mördats på öppen gata i Stockholm! Där var förklaringen till varför det spelades den musik som det gjorde. Alltså ingen tågolycka. Men en mycket chockerande och skrämmande nyhet! Något alldeles nytt i Sverige. En stadsminister som blivit mördad.




Jag glömmer inte den alldeles speciella stämningen som mötte oss när vi kom in på järnvägsstationen. Luften var fylld av nedstämdhet och sorg. Och alla satt och pratade lågmält med varandra. Också vi kom snart i samtal med andra. En märklig samhörighet omslöt alla i rummet.

En stund hann vi träffa min mamma och hennes man. Eftersom de inte hade mobiltelefon på den tiden, så var det vi som fick tala om för dem vad som hade hänt. När de sedan åkte vidare med nästa tåg, vände vi åter till Kolbäck.

Jag vet inte om det var på lördagkvällen eller söndagskvällen, som alla utom jag, åkte iväg på en kvällsgudstjänst. Jag var ensam i det stora huset. Det var mörkt ute. Och Palmes mördare var på fri fot. Jag var noga med att låsa dörren (det hade inte varit helt självklart annars). Jag såg på TV-sändningarna om mordet. Ibland reste jag mig och gick runt och kikade ut genom fönstren. Det blåste och regnade ute. Allt var mycket obehagligt. Och jag var sjukskriven för hotande missfall. Allt blev så hotfullt och skrämmande.




Jag minns att jag skrev ner mina tankar och känslor inför allt det hotfulla. I mig sammanblandades det hotande missfallet och mordet på stadsministern.

Några dagar senare fick vi, tack vare min svärmors omsorg, träffa en läkare. Innan han tog ett ultraljud varnade han oss för att det kanske inte alls skulle synas något på ultraljudet, eftersom det var så tidigt i graviditeten - och att det kunde vara så att fostret/barnet inte levde. Vilken glädje som spred sig genom hela kroppen när vi såg en liten figur som viftade med både armar och ben! Det var som om han vinkade till oss (fast då visste vi inte att det var en han). I september, för snart 34 år sedan, föddes vår son Christofer, 4 kg. Allt som verkar hotande behöver inte vara det. Det är skönt att tänka på i dessa hotfulla tider.



torsdag 20 februari 2020

Vitt och krispigt!




Nu måste jag skynda mig och lägga ut några fina vinterbilder, innan det blir milt och blött igen. I morse var det minus 19 eller 20 grader hos oss. Nu i kväll är det nära noll strecket. Och blåsigt.




Trots att det kan vara kallt, så föredrar jag det klara, vita och krispiga. Tyvärr, har vi haft så lite av det - så här långt - i vinter. Men än kan det bli många fina dagar.




Ibland kan rimfrosten och snön få mig att fantisera och drömma. Just de här träden med sina "snöblommor" fick mig först att tro (eller åtminstone drömma om) att det var vita körsbärsblommor. Vilka underbara konstverk!

På tal om fantasi och underverk, så har Jonas Gardell skrivit en text, som jag tror att vi är många som kan känna igen oss i:


När jag var liten kunde jag trolla.
Jag kunde göra underverk,
läka sår och gå på vattnet,
färdas obegränsat i tid och rum,
jag hade makt att
förvandla världen
eller skapa en ny.
När jag var liten
kunde jag trolla.
Det var innan de lärde mig
att jag inte kunde.





Nej, vi måste fortsätta att vara barn!
Trolla, göra underverk,
förvandla och skapa nytt!


Vita och krispiga rosor som jag fick förra veckan!



God natt!



(Alla fotografierna är ifrån Boden)


torsdag 13 februari 2020

Det sker ett under i världen


 


I mitt förra inlägg delade jag några tankar utifrån en psalm som sjöngs på en begravning. Med risk att verka tråkig, eller tjatig, kan jag inte låta bli att citera några strofer från en annan psalm. Nu från en Dopgudstjänst som jag tjänstgjorde i som vikarierande präst.




Det var i Nysätra kyrka i Ånäset i Bygdeå församling i Västerbotten som den fina doppsalmen sjöngs för inte så länge sedan. Nysätra kyrka är en korskyrka i trä från 1700-talet. En av få bevarade kyrkor från denna tid i övre Norrland.

Nysätra kyrka






Det sker ett under i världen
var gång ett barn blir till

Så börjar psalm 897 i Psalmer i 2000-talet
Text: Gerd Grönvold Saue
Översättning: Py Bäckman

Så sant! Varje barn är ett underverk.


(Barnet på bilden är en släkting till mig och inte det barn som döptes)


Det sker ett under när barnet 
möter oss hud mot hud.
Ögonen speglar Guds himmel
ger oss en glimt av Gud.


Det lilla barnet gör något med oss.
Hur många gånger har vi inte förundrats
över barnets outgrundliga blick,
dess djup.

För mig känns det sannolikt
att barnets blick speglar Guds himmel
och ger oss en glimt av Gud.

Jesus säger:
Den som tar emot ett barn i mitt namn
tar emot mig.
(Markusevangelium 9:37)

Så högt värderar och identifierar sig Jesus med barnen.





I slutet av psalmen står det:

Barnet får del i Gus rike
kärlek och evighet.

Varje vers avslutas med orden:

Ingen på jorden är himlen så när
som barnet Gud tar i sin famn,
som barnet Gud tar i sin famn.






fredag 7 februari 2020

Lär mig...





För en kort tid sedan tjänstgjorde jag på en begravning. En psalm som sjöngs var

Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
....

Lär mig, du fågel, med din flykt 
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder
.....

Lär mig, du fjäril, vingad
....

osv.

Text: A G Oehlenschläger 1813, Emilia Ahnfelt-Laurin 1879, Britt G Hallqvist 1983
Finns i Psalmboken nr 304




Psalmen är en bön om att få leva sitt liv fullt ut i tillit och trygghet, precis som skogen. Höstens färgsprakande löv kan lysa och glädja, trots att de snart faller till marken, ja, trots att de håller på att dö.
Lär mig, du fågel... Lär mig du fjäril ... En bön om att våga bryta upp när det är dags och att kunna färdas tryggt mot det obekanta och om förvandlingen från ett liv här på jorden, till ett nytt himmelskt liv.

Jag tycker att hela psalmen andas lätthet, frihet och förtröstan.





Jesus uppmanade oss att lära av naturen, att inte oroa oss så mycket, att se liljan på marken och himlens fåglar. De oroar sig inte.

Jesus har sagt: Inte en sparv faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är t.o.m. hårstråna räknade. Var alltså inte rädda; ni är mer värda än aldrig så många sparvar (Matteus evangelium 10:29-31).

Jag har lärt mig att, i ursprungsspråket står det: inte en sparv faller till marken utan att er fader är med. Gud följer med i fallet.

Vi faller ibland. Inte bara snubblar på mattan, eller faller för att det är halt ute, eller faller av en stroke.Vi kan också falla mentalt, i sorg och saknad, i tvivel och obesvarade frågor, i oro, sjukdom och död. Ibland faller liksom hela livet ihop.
Gud inte bara vet om det, utan är också med i fallet. Ingen är ensam när hon eller han faller.






"... min själ skall ock få vingar..." står det i tredje versen. Gud är med i fallet och Gud har gett själen vingar. Vingar så att vi kan lyfta, som fågeln och fjärilen.

I den fjärde och sista versen i psalmen, ser vi att hoppet, tilliten och förväntan är förankrad i Jesus Kristus. På grund av Jesu eget fall, hans lidande, död och uppståndelse. När Jesus stod upp från de döda och gav han liv till världen. Himmelskt liv 





Något av den här "lättheten", som det gula lövet, fågeln och fjärilen, skulle jag önska mig mer av; friheten och tilliten. Att få känna av själens vingar...
Lär mig, du skog, fågel, fjäril.