Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

onsdag 30 november 2016

Tiden rimmar




Hörde på TV härom dagen någon som sa
ungefär


Tiden kommer inte tillbaka
men den rimmar


Det tycker jag var en bra beskrivning av tiden.

Jag tolkar det som
att tiden som vi inte får tillbaka
lämnar spår.

Tiden som varit
speglar sig i det som är nu.

I det som är idag
kan vi känna igen oss från igår.

Inte exakt lika
men nästan.



Men du kanske tolkar orden på annat sätt?




Fotografierna är tagna från ett flygplan av Owe.

tisdag 29 november 2016

Inte vilse







Stå stilla.
Skogen är inte vilse.
Du måste bara låta den hitta dig.

Indianskt ordspråk





Min dotter Cornelia har förlängt sin tid i Latinamerika med en månad längre än vad som var tänkt från början. Hon har avslutat sitt volontär-arbete i Quito och reser nu runt med sin sambo framför allt i Colombia. Just idag fick jag ett meddelande att de skulle ta en båt in i Tayronas nationalpark och kommer nog inte att ha wifi på några dagar, så vi skulle inte bli oroliga om vi inte hörde något från dem på ett tag. Omtänksam dotter jag har! Bloggen har hon inte uppdaterat på ett tag...


söndag 27 november 2016

27 november




Det är söndag den 27 november idag och första advent! Det har varit en annorlunda adventshelg för min del... men adventskänslan har infunnit sig med några adventspsalmer, adventsstakar och ny, vit snö och flera minusgrader. Och faktiskt lite sol.

Den 27 november har ASTRID namnsdag. Det heter bl.a. min dotter, min brorsdotter och min mamma. På Sunderby sjukhus har vi firat mammas namnsdag och hennes födelsedag som är imorgon. Mamma som numera verkligen får kämpa för att få i sig lite mat och dryck, kunde förstås inte äta så stor tårtbit, men förhoppningsvis fick hon ändå en känsla av lite fest och gratulation.



Vad tittar de på?



Våran son Christofer har varit hemma i helgen och hälsat på oss och sin mormor. Här är vi på Unik i Luleå och äter mat. Och herrarna i familjen kikar på skidåkning på mobilen.




I dag var det sång i sjukhusets entré, så både patienter och anhöriga och personal kunde få lite adventskänsla. Det var Nederluleå församling och Sjukhuskyrkan som stod för det.

Tidigare i veckan var jag upp en sväng till Sjukhuskyrkan. Till sjukhuskyrkan tar man sig med hiss, nära kiosken och apoteket, sex våningar. Här kommer några "halvdana" bilder därifrån. 



Precis utanför hissen



Från Stillhetens rum



Sista raderna ur Erik Blombergs dikt;
Var inte rädd för mörkret:

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.



tisdag 22 november 2016

Tillbaka




Nu är jag tillbaka på Sunderby sjukhus igen, dag efter dag. Det känns hemvant och välbekant. Och ändå helt annorlunda. Nu hör jag inte till Sjukhuskyrkans personal, utan till en av dem som sjukhuskyrkan brukar träffa. En anhörig. En dotter.




I sin säng har mamma mycket tid att tänka och minnas. Ofta går tankarna tillbaka till det som varit. 
Mamma har återkommit flera gånger till sin egen mamma; Elsa Karolina, född Johansson från Växjö, född 1891 och dog 1953. Mormor var alltså bara 64 år när hon dog. Mormor Elsa och morfar Axel Lagerström bodde i Alingsås. Då, 1953, hade Mamma nyss flyttat upp till Piteå, 21 år och nygift (eller just skulle gifta sig). Långt ifrån sin familj och släkt. Det var alltså omkring 100 mil emellan dem. 
Flera gånger har mamma de här dagarna i sin sjukhussäng kommit tillbaka till sin mammas sjukdomstid, död och begravning - och hur hon inte kunde finnas där, inte ens på begravningen. Jag förstår att det smärtar, det var helt andra förhållanden och möjligheter att ta sig då.




Mamma är yngst i en syskonskara på sju stycken. I dag är det bara mamma och hennes två år äldre syster Ragnhild, som lever. Mamma och moster Ragnhild har alltid stått nära varandra, trots det långa avståndet. De ringer mycket till varandra. Båda har lätt för att glömma och blanda ihop, men de har mycket glädje av varandra, att få prata och skratta och minnas. I dag, fick de möjlighet att prata med varandra igen - det var nog skönt för dem båda.

Många tankar och minnesbilder hinner också fara igenom mitt huvud dessa dagar och stunder tillsammans med mamma i en mycket oviss situation. Allting går inte att planera och förutspå. Nu gäller Lina Sandells ord: "...en dag, ett ögonblick i sänder..."


lördag 19 november 2016

Något att se på...




Tog med mig det här gamla tidningsurklippet från 1991 från tidningen Veckoposten till mamma, som ligger på Sunderby sjukhus sedan i måndags. En av hennes dikter är här publicerad. Tyckte att dikten gav lite hopp och ljus i den situation som är just nu. (Veckoposten var Baptistsamfundets tidning. Tidningen finns inte längre).

Mamma som är en bild-och-ord människa har från sin säng bara kunnat se tomma väggar, förutom Toalett-skylten, som hon reflekterat kring på ett skojsamt sätt flera gånger. Mamma har humor och lätt för att se det komiska i olika situationer.




Jag ville ge henne något annat att se på.

Här är hennes dikt:

Ingenting
kan hindra ljuset när det vill fram.
Genom dimma och mörker
tränger det
och bryter igenom.

Ingen
kan hejda dagen
att gry.
Även den svartaste  natt
måste ge vika
för morgonen.

Och aldrig
är ljuset så ljust
som när det nyss
har lämnat mörkret.

Astrid Hollingby Almroth




Jag tog med en bild till. En bild på en vän som funnits vid hennes sida hela livet, från tidiga barnaår till sina 84 år, som hon fyller om bara några dagar. Texten som finns under bilden är:


Herre, du ser mig, du är nära.
Av dig är jag önskad och älskad utan krav.
Tack för att jag får vara hos dig - alltid.


torsdag 17 november 2016

Jord att leva på



Denna vecka pågår kyrkornas globala vecka.
Varje år, just denna vecka,
Söndagen före domsöndagen fram till och med Domsöndagen
uppmärksammar kyrkorna på ett särskilt sätt rättvisefrågorna
i vår värld.
Temat för i år, liksom förra året, är:
Jord att leva på.

http://globalaveckan.se/

http://www.skr.org/verksamheter/verksamhetsomraden/boneperiod-for-skapelsens-bevarande/gudstjanst/



Trosbekännelse
Jag tror på Gud som är kärlek och har gett jorden till alla folk.
Jag tror på Jesus Kristus, som kom för att hela oss, 
och för att göra oss fria från alla former av förtryck.
Jag tror på Guds Ande, som verkar i och genom alla
som är vända till sanningen.

Jag tror på de troendes gemenskap som är kallad att tjäna folket.
Jag tror inte på de starkas rätt, inte heller på arméernas styrka 
eller förtryckets makt.
Jag tror på mänskliga rättigheter, på ickevåldets kraft
och att alla kvinnor och män har samma värde.

Jag tror inte att krig och hunger är oundvikliga,
att freden är onåbar eller att misshandel av vår jord är Guds vilja.
Jag tror på enkelhetens skönhet, på kärlek med öppna händer 
och fred på jorden.

Jag vågar alltid och trots allting, 
tro på Guds kraft att förändra och omforma
och att skapa ett rike av fred och rättvisa för hela mänskligheten.

Indonesiskt credo 
från Diakonias material som finns på länken under



söndag 13 november 2016

Fridlyst







Varit några dagar på Stiftsgården i Skellefteå
på retreat med temat "Fridlyst".
Egentligen ett väldigt bra namn på en retreat.
I tystnaden och stillheten är man på flera sätt
fridlyst från mycket som annars stör friden.
Frizoner behöver vi alla.






Den här gången var jag inte bara deltagare
 utan också medverkande. Det har känts som en ära.






I mina meditationer var den gamla aronitiska välsignelsen
grund och inspiration.






Det är en fantastisk miljö att vara i,
både utomhus och inomhus.






Det finaste med en retreat är dock att kunna dela tid och plats,
andakt, mässa och måltider under tystnad och närhet,
- utan att behöva känna varandra -
och ändå känna en samhörighet och gemenskap
med varandra.




För mig kändes det dessutom väldigt roligt att,
en gång till,
få jobba ihop med Ulla-Lena Bäckman,
som var kyrkoherde i Nederluleå församling i början av min tid där.
Det är en fröjd att vara i hennes närhet!
Jag önskar henne allt gott inför den nya period i livet,
som hon snart går in i.


lördag 5 november 2016

Alla helgons dag



Alla helgons dag

Många ljus lyser på kyrkogårdarna.
Många andakter och konserter i kyrkor och kapell.

För min del har jag varit på Skogskyrkogården och
i Skogskapellet, Boden.




Vårt evighetshopp

Jag har varit vid graven idag
och tänt ljus som så många andra.
Det var så vackert på kyrkogården
och jag fylldes av vemod.
Tveksamt sökte jag mig in i kyrkan.
Musiken, ljusen, kören drog mig dit.
Inte min tro.
Alla i kyrkan talar så trosvisst
om livet efter döden och evighetshoppet,
men jag vet inte vad jag tror
eller om jag tror.

Jag har knäppt mina händer
och blivit stilla vid ljuset:
Gud, tar du hand om också
sådana som jag?
Kanske är det just ditt ljus jag söker.
Jag vet inte, men Gud,
sök mig, trösta mig, ge mig frid.

Caroline Krook, Ett bönens år, Verbum




Ljuset lyser i mörkret,
och mörkret har inte övervunnit det.

Johannesevangelium 1:5




torsdag 3 november 2016

Mörker och ljus


Nederluleå kyrka, Gammelstad

Vår kyrkstuga


Mörker och ljus präglar verkligen den här årstiden.
Det blir fort mörkt på eftermiddagarna
och vägarna är svarta innan snön har lagt sig.
Gatubelysning och billjus lyser upp
men bländar också starkt.




På akvarellkursen fick vi måla av ett stilleben
i enbart stearinljus.
Det var så de gamla konstnärerna fick måla,
innan elektriciteten kom.




I mörker förändras färger och skuggor.
När vi sedan tände belysningen och såg på det vi hade målat
såg resultatet annorlunda ut än vad vi hade föreställt oss.
Målningen, som målning betraktad,
blev inte nödvändigtvis sämre för det.




Att leva i mörker ger en annan syn.
Tillvaron får en annan nyans.
Inte nödvändigtvis sämre i ett längre perspektiv.




Vi behöver ljus i mörkret.




I ljus kan tillvaron upplevas annorlunda.

Till helgen får vi tända ljus till minne, saknad och tacksamhet.
Det finns många gudstjänster och konserter under både lördagen och söndagen  runt om i Sverige.
När man är många och tillsammans tänder ljus och minns kan mörkret och ensamheten lätta något.






(De fyra sista bilderna är ifrån Kyrkogården och Stillhetens kapell i Gammelstad).