Maria

Minnesbilden från Chokladmuseet i Barcelona i våras 

med Kristus stående på jordklotet (där alltså allt är gjort av choklad!), 

får mig att tänka på morgondagens evangelietext (Lukas 1:46-55) 

där Maria lovsjunger Gud för vad Gud gör inte bara för henne, 

som ska bära fram barnet Jesus, utan för hela världen.

En annan bild från Chokladmuseet:

Det är Maria med sin döde son i famnen.

Också allt i choklad. I naturlig storlek!

Fotot är taget genom en glasmonter 

därav den något otydliga bilden.

Ja, jag fortsätter och tänker på Maria, Jesu mor. Jag delade tankar kring Marias liv i Prästgården i torsdagskväll och imorgon är det fjärde advent och temat är "Herrens moder". Så Maria fortsätter och finns med, denna alldeles vanliga och alldeles särskilda kvinna. Hur mycket har inte skrivits om henne, spekulerats, målats, sjungits...

Jag fortsätter och hämtar foton från Barcelona, nu från Sagrada Familia. Det här måste väl vara från bebådelsen? Alltså när ängeln Gabriel kommer och berättar för Maria att hon ska föda Guds son.

Jag tänker att den här skulpturen också har med Marias särskilda utvaldhet att göra. Ja, det finns säkert bland bloggens läsare flera stycken som vet bättre och säkrare än jag. Vackra skulpturer är det i alla fall. Dessa båda är utvändigt på den oerhört mäktiga katedralen.

För att landa lite närmare:

En detalj från den fantastiska Altartavlan i Nederluleå kyrka.

Han som tronar i sin höga himmel

blir ett svagt och värnlöst foster.

Så har nådens under skett på jorden.

Du vare lovad, Kristus.

O Maria, lär mig dina sånger!

Lär mig älska honom som har vandrat

genom död och grav till ljusets rike.

Du vare lovad, Kristus.

Psalm nr 481 vers 3 och 4 

Den Svenska Psalmboken med tillägg, Verbum

Text: E. Skeie 1977, B. G. Hallqvist 1978

Av vägen - på vägen

Jag är tacksam varje gång jag kommer fram dit jag planerat att ta mig. Det känns inte självklart i detta snöoväder. I morse när jag åkte till Porsökyrkan för dopgudstjänst så var det periodvis nästan omöjligt att se var vägen gick. Det var bara vitt, vitt, vitt och spårigt. I en rondell tappade jag alldeles orienteringen och hamnade i rondellen. Snö omgav hela bilen. Hur skulle jag kunna ta mig därifrån? Flera körde förbi, tittade bara lite konstigt på mig, men gav ingen hjälp. Efter flera försök ringde jag maken och frågade om han tyckte att jag skulle ringa en bärgare... Han frågade om jag hade provat trycka på knappen där det står 4WD, fyrhjulsdrivningen. Det hade jag inte. Provade köra med den i, verkade hopplöst - men rätt som det var så kom jag genom detta hav av snö och hamnade på vägen igen! Å, så glad jag blev! Visserligen darrig i armar och ben, lyckades jag ändå genomföra dopgudstjänsten i tid. Fast föräldrarna fick hålla i barnet - för säkerhets skull...

Porsökyrkan

Med ett visst motstånd satte jag mig i bilen igen och körde nu till Gammelstad och Nederluleå kyrka för nästa dopgudstjänst - det gick bra, bilen höll sig på vägen och jag ramlade bara en gång på vägen mellan bilen och kyrkan.

Nederluleå kyrka, i koret, innan en dopgudstjänst

Så fina barn jag träffade i båda kyrkorna idag. Dopbarn, som syskon.

I båda dopgudstjänsterna påminde vi oss om ett annat barn, ett barn som kommit till jorden för vår skull, för att leva livet tillsammans med oss.
Vi sjöng:

Ett litet barn av Davids hus

ska göra vinternatten ljus.

Ett barn ska hjälpa oss att tro,

här mitt ibland oss ska det bo.

Text: B. G. Hallqvist 1966,
Svenska Psalmboken med tillägg, Verbum
nr 736 vers 1.

I förbönen bad jag en bön  från förslaget till nya Kyrkohandboken i Svenska kyrkan, som vi nu provar i Nederluleå församling:

Livets Gud, vi samlar alla våra goda tankar,

allt vi önskar för NN, och ber:

Låt henne/honom leva i tro

och växa upp i trygghet och gemenskap.

Ge henne/honom hopp och mod när livet är svårt,

omsluten av församlingens förböner.

Visa NN att hon/han är älskad

och att du bär henne/honom genom livet.

Ge henne/honom kraften att stå upp för andra

och nåden att känna sig buren.

I Jesu namn. Amen.

Det är en bön som det är lätt att be med hela sitt hjärta.

Nederluleå kyrka

Nu har jag kommit på det!

Jag väljer att inte skriva om Obama, alla andra pratar om honom idag - även om jag, liksom många andra, gläds över att han blev vald.

Himlen - från flygplansfönstret

I helgen kom jag på vilken psalm som jag skulle vilja sjungs på min begravning. Förutom i söndags, så sjöng vi den idag igen  -  på vår prästträff. Jag som leder så många begravningsgudstjänster har haft svårt att kunna tänka ut vilken psalm jag önskar till min egen begravning - det finns så många psalmer som jag tycker om.

Den här psalmen upprepar i varje vers; precis det som jag alltid drömt om att kunna, men som jag aldrig kunnat eller vågat... Nämligen sjunga! I himlen kanske jag kan sjunga av hela mitt hjärta. Ohämmat, klart och rent. Det är nästan så att jag kan längta dit...
Skulle jag sjunga här, skulle jag helst vilja sjunga visor, lite känslosamma så där... I himlen tänker jag mig att det mest är körsång - men det kanske finns utrymme för några enkla visor också...? Ja, egentligen, tror jag att det finns all sorts musik där.

I tredje versen nämns en sak till som jag kan hoppas på i himlen! Att kunna dansa!! Jag har alltid gillat att titta på isdans och balett och andra sorters dans, som jag inte kan namn då. Jag tycker det är så vackert. Ett uttrycksfullt språk. Men att dansa är ännu mer omöjligt för mig, än att sjunga. Jag skulle aldrig kunna hålla balansen. Det räcker ibland att jag vrider mig ett halvt varv - så vinglar jag till! Dessutom är jag inte ett dugg graciös. Med mera.

Den psalm jag tänker på är De skall gå till den heliga staden av Britt G. Hallqvist. Jag nöjer mig med de tre första verserna, alltså de som B. G. Hallqvist själv skrivit (den fjärde är skriven av O. Ahlén).
Jag gillar språket och bilderna i psalmen.
Här citerar jag bara vers 1 och 3:

De skall gå till den heliga staden,

de skall samlas i himlen en gång.

De ska häpna gå in genom porten

till en okänd värld,

till ett annat liv.

De skall sjunga, sjunga, ja sjunga

en ny, jublande sång.

...

De skall möta de trofasta vänner

som de miste på jorden en gång.

De skall leka med änglar och helgon

i Guds paradis.

De skall dansa där.

De skall sjunga, sjunga, ja sjunga

en ny, jublande sång.

Till mina närmaste: För det första; så är min plan att leva ett bra tag till...
För det andra: Hittar ni en annan psalm ni vill sjunga på min begravning, som ni tror att jag skulle gilla, så är det helt ok - jag kan nog sjunga och dansa i himlen ändå!

Nu är livet gömt hos Gud

I helgen är det många i vårt land som tänder ljus, går till gravar och till minnesgudstjänster.

Oavsett var man bor i världen finns död och sorg. Det är lika för alla. Ingen kan köpa sig fri.

Uttryck och förfaringssätt kan variera från plats till plats, framför allt var på jorden man bor.

Önskvärt vore att alla dödsbud kunde lämnas personligt med fysisk närvaro till de närmast berörda. Tyvärr går det inte alltid att förverkliga.
Många dödsbud får vi del av genom dödsannonser i tidningar.
I Grekland, liksom i många andra varma länder, sker begravningen inom det närmaste dygnet/dygnen. Meddelanden om en persons död sätts upp på träd eller utomhusväggar, ofta med bild, datum och var begravningen skall vara.

När vi var i Grekland i september, besökte vi kyrkogården i Naousa.

Begravningskapellet

Helt klart var det ganska stor skillnad mellan kyrkogården där och kyrkogårdar i Sverige. Gravplatserna var mer personliga. Ofta påkostade med många saker som hörde ihop med den avlidne. I våra svenska "lagom"-ögon så kan det ibland verka lite väl mycket! Här är det ett barn som har dött. Familjen sågs ofta vara där. (klicka på bilden så ser du bättre)

Här är min kusins man vid sin syster grav, som dog en alldeles för tidig död - enligt vårt sätt att se det.

 Jag tycker mycket om Britt G. Hallqvist psalm som börjar med orden
Nu är livet gömt hos Gud... 
Här citerar jag vers 2:

...

Vi får vila i Guds frid

och sova i jordens famn.

Kristus har gjort vår grav till sin.

Alltid vi är hos Gud.

....

Britt G Hallqvist Svenska Psalmboken med tillägg, nr 627

Hösten i annalkande...

Det känns onekligen som om hösten är i annalkande - jag försöker hålla det ifrån mig... men, nej, hösten är på "g". Jag tycker absolut om höstens klara luft och vackra färger. Det är precis den här övergången som jag tycker är lite svår. Jag vill att det ska vara sommar ett litet tag till och ett litet tag till... 
 Det tar också emot att konstatera att det blir allt mörkare på kvällarna. Jag gillar de ljusa norrländska sommarnätterna - även om det kan vara mysigt med varma mörka kvällar också...
Ja, det är väl bara att "följa med", det är årstidernas och livets gång...

När vi bodde i Helgum i Ångermanland på 80-talet så samlades tranorna på åkern nedanför vårt hus på våren och likadant var det på hösten. Det blev så tydligt vår och resp. höst. Tranornas "ropande" på varandra - detta speciella läte! - när de samlades för att så småningom flyga söderut var så vackert och sorgligt på en och samma gång.

Idag, på en begravningsgudstjänst, sjöng vi Psalm 304 Lär mig, du skog, att vissna glad (samma melodi som I denna ljuva sommartid) - mycket fin begravningspsalm, faktiskt.
Vers 2 lyder:

Lär mig, du fågel, med din flykt

att bryta upp och färdas tryggt

mot obekanta stränder.

När allt är vinter här och is,

jag mot ett evigt paradis

min blick och längtan vänder.

Text: A. Oehlenschläger 1813, E. Ahnfelt-Laurin 1879, B. G. Hallqvist 1983

Hur många gånger har vi inte förundrats över hur fåglar kan hitta rätt, fast de flyger mot okända marker och obekanta stränder. De vågar trots det osäkra "bryta upp och färdas tryggt". Något inom fågeln styr den rätt, till rätt plats och på rätt tid.

Så tror jag också att Gud vill bo inom oss och leda oss rätt under vårt liv här - liksom på vår sista okända färd mot "evighetens sommar" (vers 1).

Nja - vad ska jag välja

Funderar på vad jag ska välja för psalm till andakten på personalsamlingen i morgon bittida... Jag tänkte i någon mån hålla fast vid temat "förvaltarskap" som var i söndags.

Jag tror att rädslan i oss har en för stor makt i våra liv. Den har en förmåga att styra oss mer än vi tänker på. Ibland är det bra, blir till vår räddning. Men alltför ofta kan den hämma oss att icke-agera för det som är gott och bra eller till att vi använder våra resurser och förmågor i själviska syften, i maktutövning, i prestige ... istället för att ta vård om miljön, våra medmänniskor mm.

Undrar om vi skulle kunna sjunga psalm nr 785 i Svenska Psalmboken:

Ge oss mod att våga leva.

Ge oss mod att våga älska.

Ge oss mod att våga bära bud 

om vår Gud och hans Son.

Ge oss kraft att kunna segra

över allt som vill oss binda.......

Ge oss tro, som övervinner

allt det falska här i världen........

Ge oss nåd att kunna lyda

sanningen som inget skyler.....

Det är K. Janunger 1969 som skrivit texten

Jag gillar det där med MOD. Mod att våga leva, älska...

Tänkte också på psalm 288:

Gud, från ditt hus, vår tillflykt, du oss kallar

ut i en värld där stora risker väntar.

Ett med din värld, så vill du vi ska leva.

Gud gör oss djärva!

Lyft oss , o Gud, ur våra tröga vanor.

Krossa vårt skal av värdighet och blyghet.......

Gud gör oss fria!

Ge oss din blick för dolda möjligheter.

Ge fantasi att finna nya medel.......

Gud gör oss kloka!

.............

Gud, gör oss glada!

Text av F. Kaan 1968, B.G. Hallqvist 1970.

Jag tycker särskilt om den sista strofen i varje psalm.

Eller ska jag välja en annan psalm? "Gör det lilla du kan..." av Lina Sandell finns inte Svenska kyrkans Psalmbok... Hittar inte riktigt den optimala för vad jag vill säga... Finns det möjligen en rädsla hos mig att välja fel psalm?! :-)
Det finns annars många superbra psalmer. Jag vet kanske inte exakt vad jag vill säga heller... 

Nja, vi får se... Måste komma  i säng snart...

Psalmen vi sjöng för 30 år sedan

I samband med firandet av vår 30-åriga bröllopsdag (se inlägg 19/6-12) har jag försökt minnas hur vigselgudstjänsten var upplagd (jag har det säkert på papper någonstans..). En solosång I folkviseton citerade jag på inlägget den 19 juni. Men vilka psalmer sjöng vi?
Jo, jag minns att vi sjöng en psalm som vi båda tyckte hade en bra text - men som väldigt få kunde. Den var hämtad ur den gula boken Herren Lever, Nya psalmer och sånger, 1978. Jag har letat efter Herren Lever-boken. I dag hittade jag den; det var nummer 836: Som du går oss till mötes (Help us accept each other) av Fred Kaan, 1974. Sv. text: Britt G. Hallqvist, 1977. Melodi: Doreen Potter, 1974.

Här är texten:

Som du går oss till mötes, lär oss, vår Gud,

att gå med öppen famn mot andra och lär oss att förstå;

Att alla du bejakar, och livets mening är

att älska och förlåta varandra nu och här.

Lär oss i vardagslivet att bry oss om varann.

Tar vi emot din kärlek, då blir vår kärlek sann,

då ratar vi ej någon. Vår nästa älskar vi,

så som vi finner henne, och sådan hon kan bli.

Gud, låt vårt liv förvandlas. Vår tröst är du.

Vi vet att du har accepterat vår vilsna mänsklighet.

Låt alla mänskor smaka förlåtelsen en gång

i bröd och vin vid bordet, i skratt och lek och sång.

Gud, ge oss nya ögon för världens nöd i dag.

Ge kraft åt våra händer till att ta nya tag

att hjälpa dem som hungrar och kämpar för sin rätt.

Ja, låt oss i din Ande förnyas och bli ett!

Ja, det var våran vigselpsalm. Vi ville med den också spegla något vi tycker är viktigt i livet. Det är synd att den inte finns i nuvarande psalmbok.

Bröllopspresent av svärmor som hon hade målat själv.

Skickat via Blogsy

Vän med blommor och sparvar och barn

 Sjukhuskyrkans kors

Intrycken från gårdagens begravningsgudstjänst för kollegan och sjukhusprästen Gunnar Olsson försvinner ju inte bara för att dagen är slut. Hans liv, hans sätt att vara och speciella händelser dyker upp i minnet... Vissa människor lämnar större avtryck i ens liv än andra.

I somras när Gunnar och hans hustru var på besök hos oss så fick vi så exklusiva bär som åkerbär av dem!

Den tredje psalmen som vi sjöng i går, är en psalm som jag aldrig sjungit förut, men som jag ofta (speciellt förr) citerat som bön i slutet av minnesstunder, då jag tyckt att det passat. Psalmen passade mycket bra till Gunnar som tyckte mycket om både blommor och barn.
Det är ur Den Svenska Psalmboken med tillägg nr 626. Här citerar jag vers 1 och 3.

Jordens Gud, stjärnornas Herre,

vän med blommor och sparvar och barn,

tack för de lyckliga dagar på jorden.

Tack för allt som du gav vår vän.

Tröstens Gud, Fader för alla,

vännen lämnar vi nu i din hand.

Följ oss i vardagen, hjälp oss att möta

nya dagar i tro på dig.

Text: B. G. Hallqvist 1977, 1982

I övrigt har jag i dag, som jag lovade mig själv i början av veckan, målat akvarell. Jag gjorde ett lite annorlunda motiv motför vad jag brukar - det blev bättre än vad jag hade vågat hoppats... Kul!

Snabbt gick den här dagen!

Ängeln och Lill-Nisse

Efter en fantastisk musik-upplevelse i Mariakyrkan i Sävast, Boden, i går kväll med A Capella gruppen ACCJA, så möter jag denna lediga helg med glädjefull förväntan. Ett stort plus för den här helgen är att vår son från Umeå kommer hem ikväll! Han ska spela pingis i Sävast. Då får vi "låna" honom mellan matcherna.

Solen lyser och jag ska försöka bestämma mig för vad jag ska välja att göra idag... det är alltid så mycket jag vill göra när jag är ledig ...Jag ska kanske börja med att tömma sonens säng från alla mina papper och pärmar - annars kanske han inte känner sig så välkommen...

På söndag är det Den helige Mikaels dag. Texterna handlar bl.a. om vår kamp mellan ont och gott i livet och Guds kamp för oss. Mikael är en av Bibelns nämnda änglar med namn. Mikael betyder Vem är som Gud? och visar att den slutgiltiga segern en dag tillhör Gud och att alla då skall se Guds storhet. På våra gudstjänster denna söndag lyfts ofta barnen och änglarna fram.

Finns det änglar, hur ser de ut, hur känner vi igen dem...?
Det kan finns många svar på de frågorna och ett kan vara den här berättelsen:

ÄNGELN OCH LILL-NISSE

Det kom en ängel och räddade Lill-Nisse från den stora svarta hunden. 

Han var fet och gråklädd.

Han hade flottig keps och fimp i mungipan.

Ängeln tog Lill-Nisse i handen och följde honom hem.

Lill-Nisse visste inte att det var en ängel.

Ängeln visste det inte heller.

Britt G Hallqvist, Herdaminnen och barnasinnen

En stor svart hund kan också vara en ängel som beskyddar...

Frihet

Jag sitter och kämpar med predikan inför morgondagen. Temat är Friheten i Kristus. Det är ju ett underbart tema, ändå går det trögt... det "ploppar" upp olika texter i huvudet på temat frihet. Texter som jag tycker om, men det går ju inte att bara citera dikter, sånger och psalmer... Men här kan jag skriva dem.

En dikt, som jag sällan har citerat, men som ganska ofta finns i mina tankar:

Gåvan

förut bunden

men gjord fri

betedde du dig fortfarande som bunden

då dina lemmar stelnat

i den långa ofriheten

dina händer blev kvar på ryggen

och dina fingertoppar

nådde aldrig en annans ansikte

inte heller lärde du känna

groparna på din egen kropp -

detta är fråga om

att ta emot

att först ta emot sig själv

som en gåva från den som har skapat

och så få liv i

stelnade lemmar

LisBeth Wedin

I går blev jag påmind om den fantastiska sången Sång till friheten av Björn Afzelius

........

Friheten är ditt vackra namn.

Vänskapen är din stolta moder.

Rättvisan är din broder,

freden är din syster,

kampen är din fader,

framtiden är ditt ansvar.

Du är det finaste jag vet.

Du är det dyraste i världen.

Du är som stjärnorna,

som vindarna, som vågorna, 

som fåglarna,

som blommorna på marken.

.......

Och så finns det fina psalmer förstås, som t.ex.:

Blott i det öppna har du en möjlighet.

Låser du om dig kvävs och förtvinar du.

Ut i det fria skall du med Herren gå.

Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.

Britt G Hallqvist, 1972 efter J Kirkegaard 1971 (Sv Ps nr 90 v1)

Eller Guds kärlek är som stranden...

.....

Vi vill den frihet där vi är oss själva,

den frihet vi kan göra något av, 

som ej är tomhet men en rymd för drömmar,

en jord där träd och blommor kan slå rot.....

Och ändå är det murar oss emellan,

och genom galler ser vi på varann.

Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.

Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.....

O döm oss, Herre, frisäg oss i domen.

I din förlåtelse vår frihet är

.......

A. Frostenson, 1968 (Sv Ps nr 289 v2, 3, 4a) 

Eller Gud från ditt hus... 

Lyft oss, o Gud, ur våra tröga vanor.

Krossa vårt skal av värdighet och blyghet.

Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska.

Gud gör oss fria!

F. Kaan 1968, Britt G Hallqvist, 1970. Sv Ps nr 288 v2

Den finaste psalmen av alla, är kanske just den som vi ska sjunga i morgon förmiddag på Söndagsgudstjänsten i Bergnäskyrkan:

Våga vara den du i Kristus är,

den i hans tanke, den i hans kärlek,

den i hans ögas eviga ljus du är.

....

Redan är du den du en gång skall bli:

dömd och benådad, död och uppstånden,

älskad och ett med honom som gjort dig fri.

A. Frostenson, 1963. (Sv Ps nr 87 v1 och 4)

Nej, nu måste jag fortsätta med predikoskrivandet, innan jag blir för trött... Jag har lite att förbereda för Sinnesromässan kl 17 i Porsökyrkan också.

Skoldax

Foto från Karin Mannerståls hemsida från TV-programmet Äntligen hemma
(har tillåtelse att använda Karins bilder).

Nu är det skoldags för många! Kanske inte riktigt än för grundskolans och gymnasiets elever. Men för de nya studenterna på universiteten. I dag har det varit upprop för utbytesstudenterna på Luleå tekniska universitet (LTU) och i morgon är det för övriga elever. Vi från Porsökyrkan och Kyrkan på Campus finns med och presenterar oss och vår verksamhet på Campus.

Jag tänker på alla som känner sig osäkra, som gruvar sig, som kanske flyttat långt från föräldrar och gamla kompisar... Jag tycker inte att det är så svårt att känna igen känslan av oro, osäkerhet, ensamhet... den har återkommit från den där första dagen i grundskolan, till många tillfällen i livet, inte minst när man kommit ny till skolor, kurser, nytt jobb - Vem kan jag leka med? Vem törs jag sätta mig bredvid? Vad ska jag säga? Vad ska jag ha på mig?

Är du en ostämd liten rädd människa

på världens största skolgård

Har du en jättestor väckarklocka under armen

och vingar som slår under tröjan...

Bara några strofer av Anna Jörgensdotter ur Homecomingqueen

På senare år har jag lärt mig att tänka vid sådana där "osäkerhets-stunder", att det förmodligen är fler än jag som känner sig liten, osäker, dum eller blyg - fast alla tycks så säkra och världsvana. Allt syns inte utanpå!

Gymnastikpåsarna är också från Karin Mannerståls hemsida,
från programmet Äntligen hemma

Ja, det där med gymnastiken, det är ett kapitel för sig... det orkar jag nästan inte tänka på! Det hörde absolut till det värsta under grundskoletiden, för min del.

Vid himlens grind

Jag fortsätter på samma tema som igår. När jag funderade på vad jag skulle läsa i går kväll på återträffen för sorgegruppen, så såg jag så många fina dikter:

 FRÅGA

Ingen frågade

om jag var lämplig

att följa ett barn den del av livet

som aldrig plånas ut

Från ingenstans

kom ansvaret

och du var här

Ingen berättade

om den sorg som följde

när uppdraget 

det största som livet gav mig

var slut

Från ingenstans

kom tomheten

och du var inte här

Lars Björklund, Ett skimrande trots, Libris, 2004

Mobilfoto: B.R.

VID HIMLENS GRIND

Vid himlens grind

där blåser en vind

från närmaste stjärna

så sval mot din kind.

Vid himlens port

står tofflor på rad

när barfota änglar

går molnpromenad.

I himlens sal

är väggarna blå.

Där leker Vår Herre

tittut med de små.

Britt G Hallqvist

Vänskap

Större delen av dagen har jag tillbringat med min styvsyster - vad kommer "styv" ifrån? Någon som vet? I dag kanske man skulle säga bonus-syster. Ett bonus i mitt liv är hon i alla fall. Det är inte en självklarhet för alla att ha vänner eller släktingar att kunna prata med om livets med- och motgångar, att kunna skratta, gråta, minnas, hoppas tillsammans... jag känner en stor tacksamhet och glädje över min syster, liksom andra viktiga personer som jag får ha goda relationer med.

En trogen vän är ett starkt värn.

Att finna en sådan är att finna en skatt.

En trogen vän är ett omätligt värde,

en tillgång som inte kan vägas på våg.

Jesus Syraks vishet 6:14-15

Det finns många som upplever ensamhet, inte minst, kanske, när det blir helg. Många längtar efter en vän.

Britt G Hallqvist har formulerat en bön som det går att känna igen sig i, i Bönbok för barn:

Gud, jag är så ensam.

Ge mig du en vän,

så skall jag försöka vara snäll mot den.

En kamrat som alltid jag kan lita på -

allt går mycket bättre bara man är två.

Kanske finns det nån som ber till dig som jag.

Kanske att vi båda möts en vacker dag.

Kanske någon ensam väntar just på mig.

Hjälp mig hitta vännen,

Gud, det ber jag dig!

Foto från SB Nords hemsida.