I dag är det den "riktiga" kyndelsmässodagen. På söndag firar vi den i våra kyrkor och då kan den också kallas för Jungfru Marie kyrkogångsdag. Det är den söndag som infaller närmast 40 dagar efter juldagen. Ordet kyndel hör samman med den gamla traditionen att fira ljusfest denna dag. Kyndel kan närmast översättas med bloss. Texten denna söndag (Lukasevangeliet 2:22-40) handlar om hur Jesus bärs fram i templet av Maria och Josef. I templet fanns Symeon och Hanna, två gamla, fromma människor, som tillbringade mycket av sin tid i templet i bön. När de såg Jesus visste de att det var Han. Det var honom de väntat på så länge och som profeterna talat om skulle komma. Hur kunde de veta?! Det var ju många föräldrar, som kom dit och bar fram sina små barn.
Symeon sa om Jesus att han var ett ljus, ett ljus som skulle uppenbara räddningen för alla människor. Där kommer alltså kyndel, ljuset, in.
Symeon sa om Jesus att han var ett ljus, ett ljus som skulle uppenbara räddningen för alla människor. Där kommer alltså kyndel, ljuset, in.
Den här gulliga, lilla kyrkan, är inget tempel precis - men har samma syfte. Här får man samlas till bön och gudstjänst. Kyrkan finns i Jäkkvikk.
Den ortodoxe teologen Alexandros Papaderos berättar om hur han som liten fann en spegelflisa och sedan övade sig att med hjälp av den göra solkatter - skicka strålar av ljus in i Kretas många mörka, kalla, grottor.
Så bör vårt liv levas, säger han; likt spegelflisor. Vi är inte ljuset, inte ljusets källa, men vi kan i våra liv återspegla något av det ljus som förmår lysa upp världens och själens många mörka, kalla rum. Komma med uppenbarelsens ljus.
Berättelsen har jag hittat i Dagboken med kyrkoalmanacka 2010-2011, skrivet av Johan Dalman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar