Kommer vi att känna igen varandra i himlen?

I går kväll hade vi Samtalsgrupp/Vuxenkonfirmation i Porsökyrkan. Ämnet var Döden och livet.
En fråga som ofta kommer upp när man talar om livet efter döden är, om man kan känna igen varandra i den tillkommande världen? Ja, vem kan svara på det? Ingen av oss kan ju riktigt veta... många av oss kanske hoppas...

För min egen del tänkte jag länge att det är nog mest ett önsketänkande. Men när jag för några år sedan (igen) läste den tyste teologen Moltmanns bok Den Gud som kommer, så började jag tycka att det ändå finns en del som talar för det. Moltmann påminde mig om att när Jesus visade sig för lärjungarna efter uppståndelsen så kände de igen honom, relationen fanns kvar, de såg hans händer, sida och sårmärkena. Jesus är vårt exempel, "förstlingen" från de döda - kanske blir det så för oss också...

Det som jag ändå blev mest tagen av i Moltmanns resonemang var att Jesu livshistoria hade gett spår i hans uppståndna kropp. Det kan betyda att också människan kommer att vara märkt av jordelivet, men det kommer inte att vara henne till skada eftersom hon nu har en uppståndelsekropp. Kroppen har genomgått en förvandling, men det är s.a.s. samma "material". Det visar på en kontinuitet mellan det mänskliga livet och det tillkommande. Man kan tolka uppståndelsen som att det som påbörjats i vårt liv kommer att fulländas, fullbordas. Det blir som Gud från början hade tänkt.

Att det finns en kontinuitet mellan det mänskliga livet och det tillkommande gör att det blir ett slags bejakande av hela människan och hela hennes liv. En sådan tanke kan ge livet på jorden en djupare mening när både kroppens och sinnenas erfarenheter och minnen och relationer får vara med i Guds upprättelse av människan. Då hänger det här livet på jorden ihop med det tillkommande, liksom det eviga livet "redan här på jorden" "kan ge ljus och glädje över våra dagar och år", som vi ber i en av begravningsbönerna.

Fotona är ifrån en resa ovan molnen.