Det är aldrig för sent

I mitt tidigare inlägg från idag så nämnde jag Ben Furman och hans bok Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom.
Furman bygger sin teori bl.a. på brev där människor berättat hur de, trots mycket svår barndom, klarat sig och t.o.m. fått bra liv. Jag har suttit en stund och läst understrykningarna i boken. Det finns mycket jag skulle kunna citera... Men plötsligt så drabbas jag själv av bokens innehåll - även om jag inte haft en svår barndom, så har jag - liksom alla andra - varit med om händelser i livet som satt sina spår. Det finns all anledning att ha förståelse och respekt för det, men det kan också - som jag just nu kommer på mig själv med - bli något man skyller på, en ursäkt, istället för att ta det som en utmaning, att våga, att bejaka, att lära nytt...
jag vet inte hur personlig jag ska vara - medan jag funderar på det, så kan jag bara säga att just i veckan så sa jag vid ett tillfälle att jag inte kan simma (vilket känns lite skamfullt) och - som jag uppfattar det - orsaken till det. En speciell händelse i min barndom. Just nu blev det så tydligt för mig, att det är ett exempel på hur jag låtit den gamla händelsen påverka mig. Jag tänker att spåren blir djupare för varje gång jag ursäktar mig, skyller på den ... Sådant här, tror jag inte, att man utan vidare kan säga till andra, utan det måste bli en upptäckt man gör själv...

Nu får jag påminna mig själv: Det är aldrig för sent...

Citat från boken får det bli en annan gång.

Nu är det -33,2 grader ute.