Minnet och tystnaden

I fredags länkade jag till två TV-program, så får det bli idag också.
I måndags såg jag på reprisen av TV-gudstjänsten på söndagen (23 sep) från Betlehemskyrkan i Göteborg med bl.a. pastor Jan Mattsson. Mässan utgick ifrån Evert Taubes visor. Det var ett fint program, tycker jag. Flera av visorna som sjöngs var, åtminstone för mig, inte så kända. Och de som var mer kända fick en ny innebörd.

Här kan du se programmet tre veckor framåt

En vacker och sorglig visa var Kärleken och vinden - men den är för lång att skriva här. En berättelse om kärlek, sorg, svek och en slags försoning.

Visan Du har kallat mig skrev Taube som en koral, en bön till Gud. Andra versen lyder:

Så låt i detta lägre värv,

som ger mig daglig föda,

mitt skämt bli gott,

min sång bli kärv,

låt ingenting få döda

min tro att du har kallt mig

-fast stunden tyckes dröja -

att värdigare prisa dig

och klart din godhet röja!

Den sista visan Evert Taube skrev var 1971, han var då 81 år gammal. Visan heter Minnet och tystnaden. Det var en visa som tilltalade mig mycket. Så kan det vara med vissa minnen. Jag citerar första och tredje versen:

Med vilken ömhet man kan famna minnen

som, om de klädas i ord, står sorgset blyga

och liksom vädjar milt till våra sinnen

att åter in i tystnaden få smyga.

....

Så spörjer du. Och trött på allt det bjärta

du blundar

och hör

tätt intill ditt öra:

"Var tyst! Det minnet skall du inte störa

men bära tyst och ödmjukt i ditt hjärta!"

Ibland vill man så gärna berätta... men vissa upplevelser och minnen ska man inte störa, inte prata så mycket om, då kan de liksom förlora sin glans.