Spela ett språk man inte kan...

För en vecka sedan imorgon, när vi precis hade kommit hem från Grekland, så såg jag två tv-program på kvällen som rörde om lite grand i mitt huvud - även om det var ganska rörigt redan innan...

Det ena var i programmet Sverige där (den grekiske) författaren Theodor Kallifatides var gäst hos Ann-Marie Rauer. Som barn hade han varit med och sett svåra saker. När han ville berätta om det så var det nödvändigt för honom att skriva om det på ett annat språk än sitt modersmål - då gjorde det inte lika ont. Det uppstod distans, ett glapp mellan upplevelsen och orden.
Det var en intressant tanke, tycker jag. Ofta vill vi att barn (och vuxna med för den delen) ska berätta på sitt modersmål om sina traumatiska upplevelser. Kanske kan det bli för smärtsamt, det kommer för nära. Och man orkar inte berätta. Det kan kanske vara bra att få börja med att berätta , eller skriva på ett annat språk, om man har något mer att tillgå. Sedan kan man kanske närma sig det på sitt eget hemspråk.

Att skriva på ett annat språk kan, tänker jag, motsvara när man bearbetar något svårt genom att måla, komponera musik, skriva poesi mm. Man berättar om en upplevelse, men inte exakt precis som det var...

Kallifatides sa också att man som författare har allt att vinna på att vara osäker på språket - det skulle jag vilja veta mer om hur han menar. Jag kan ana att det handlar om att orden och uttrycken inte blir slentrian och självklart. Man söker och "smakar på" orden på ett annat sätt när man letar efter de "rätta" formuleringarna för det man vill beskriva. Han sa att hans största fördel gentemot de svenska författarna är att han vet att han inte kan det svenska språket. Hm, intressant...

Efter programmet tog jag fram en av hans böcker i bokhyllan och började läsa om den igen; Kärleken, från Bonniers förlag, 1980. Jag tycker att han har ett språk och ett sätt att uttrycka sig som är mycket inspirerande.

´Här kan du se programmet en tid framåt

Samma kväll lyssnade jag på sångerskan Annika Norlin på programmet Säkert. När hon blev tillfrågad om hur hennes melodier kom till, så sa hon att hon ofta numera komponerar sina melodier på orgel "för att jag inte kan spela på orgel" - det föder nya saker. Skulle hon använda gitarren, som är hennes instrument, så är det lätt att fingrarna rör sig i invanda mönster, samma vana rörelser. Använder man ett instrument som man inte behärskar kan "vad som helst hända", sa Annika Norlin.

Och här kan du se detta program en tid framåt.

Lustigt att samma budskap förmedlades i programmen efter varandra. Ja, det är värt att fundera på, särskilt om man vill skapa konstnärligt, tänker jag. Naturligtvis ser vägen till skapande och kreativitet ut på olika sätt för oss, men det handlar säkert mycket om att våga gå utanför sina egna ramar... det man tycker att man kan och behärskar och är van vid. Att våga öppna främmande dörrar...
Vi får önska varandra lycka till med det!