När vingarna bär

Igår lyssnade jag till kyrkoherde Richard Marklund som anknöt till pingsten, Anden och Hjälparen. Att våga lita på "att vingarna bär".

Han gav som bild hur det är när man lär sig cykla. Det är först när man vågar släppa kontrollen och håller på att tappa balansen som man finner balansen och kan cykla.

Efteråt hörde jag någon säga till kyrkoherden att det är likadant med simning. Där handlar det också om att våga lita på att det bär utan att man har kontroll.

Oj, tänkte jag. Jag som varken cyklar eller simmar! Hur står det till med min tro?!
Rädsla och kontrollbehov kan verkligen hindra en att leva, att få uppleva hur "vingarna bär" - eller hur Guds gode ande, Hjälparen kan vara med och "bära" också i de okontrollerbara och garantilösa situationerna.

I morse fortsatte tankarna... kom på att för min del handlar sjungandet om samma sak. Jag vågar inte sjunga för jag är inte säker på att jag prickar rätt ton - hur ska man kunna veta när man öppnar munnen och tar ton att man landar rätt?! Det är för mig en gåta. Och hindret.

Jag tänkte vidare: Det måste finnas fler situationer i livet då man går utan att ha några garantier för att det bär.
Jag är rädd för mycket, men ibland vågar jag gå in i helt nya och okända situationer, andra gånger stanna kvar där jag helst skulle vilja fly, eller ge av mitt ömtåliga innersta - eller ta emot från andra deras ömtåligheter - utan att ha den minsta koll på vart det leder, om det bär... Utan bara får lita på att precis när jag tappar balansen/kontrollen så finner jag den - det där hisnande ögonblicket då allt mitt hopp står till Anden, Hjälparen, att hon ger luft under vingarna... att det bär...

Känslan när det fungerar ligger nog nära begreppet "frihet", tror jag. Egentligen är det nog de stunderna jag allra mest känner att jag lever. Och vill leva för.

Kanske kan jag övervinna någon mer rädsla som hämmar att leva så som jag vill...