Avsked

 Ljusbäraren på Sunderby sjukhus

I dag har jag tillsammans med många andra tagit avsked av Gunnar Olsson, en kär kollega, som fick avsluta sitt liv här alldeles för tidigt. Gunnar har arbetat som sjukhuspräst i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv.
Jag har jobbat tillsammans med Gunnar i sjukhuskyrkan på Sunderby sjukhus. Jag uppskattade honom mycket som kollega! Det var alltid lugnt och tryggt att arbeta ihop med honom. Det var inte heller svårt att be om råd eller samtala om svåra saker; trots sin långa erfarenhet och gedigna kunskaper, var han alltid ödmjuk, lyssnade och man behövde aldrig känna sig dum för sina frågor eller funderingar... Gunnar var verkligen en själavårdare!

Sista gången som Gunnar ledde mässan i sjukhuskyrkan, juni 2011. Det var i samband med att några nya medarbetare hälsades välkomna till sjukhuskyrkan och några av oss blev avtackade. En mycket minnesvärd stund. Hans betraktelse berörde...

Begravningsgudstjänsten idag var i Skogskyrkokapellet i Boden. En gudstjänst som gick i Gunnars "anda"; rosorna på kistan, orgelstyckena som spelades, psalmval...

En av psalmerna som sjöngs:

Herre, du delat alla mänskors öden,

födelsen, livet och den mörka döden.

Din omsorg följt oss släktled efter släktled,

o Gud allsmäktig.

Påminn oss här i saknaden och gråten

att Jesus Kristus ger oss livet åter.

Ljus bryter fram ur dödens mörka stunder

i påskens under.

Text: F. Kaan 1968, E. Norberg 1979, 1981

Den Svenska Psalmboken med tillägg nr 628 här vers 2 och 3

I oktober avtackades Gunnar av Nederluleå församling för sin mångåriga tjänst i sjukhuskyrkan.

Alla tre psalmerna som sjöngs under begravningsgudstjänsten var psalmer som jag personligen tycker mycket om, men som mycket sällan sjungs på begravningsgudstjänster i dag.

En sådan psalm var också nr 625, jag citerar vers 1 och 2 i Den Svenska Psalmboken med tillägg:

En dag jag lämnar mitt hem och mina vänner.

Vem känner dödens dal, vart leder skuggans stig?

Ängslan mig trycker och frågorna mig bränner.

Ett enda vet jag dock och det är nog för mig.

Någon skall ropa det namn jag fick i dopet.

Någon skall viska det och rösten är min väns.

Och jag skall väckas av viskningen och ropet,

buren i trofasthet och kärlek utan gräns.

Text: E. Norberg 1962

Gunnar lämnar ett stort tomrum efter sig! 

Mina tankar och förböner går till hans hustru och barn och barnbarn. 

Vila i frid, Gunnar - och tack för allt!

När jag under förra året tog dessa foton på Gunnar fick jag tillåtelse av honom att använda mig av dem.