I kväll har jag sett på "sommarpratarna" på TV. Olika (kända) människor med olika bakgrund som möts och berättar om sina liv - och man känner genom TV-rutan hur de lyssnar, når fram till varandra och får kärlek till varandra. Jag blir lite avundsjuk, jag skulle också vilja vara där... inte för att de är kändisar, utan för att jag tycker alltid att det är så "stort" när man kan mötas i någon slags "själarnas sympati" - det är svårt att beskriva i ord, men det är heligt på något sätt...
När jag i dag träffat sjuksköterskeelever på LTU så berörde jag en del av detta. Hur viktigt det är att stanna till, umgås med sig själv, lyssna inåt och reflektera över sitt liv och sina reaktioner på det man möter. Det tror jag hjälper oss att - i längden - orka jobba med människor som har det svårt och det hjälper oss också att kunna möta patienter/medmänniskor på ett närvarande, äkta och respektfullt sätt. Det ger mycket för båda parter!
När jag i dag träffat sjuksköterskeelever på LTU så berörde jag en del av detta. Hur viktigt det är att stanna till, umgås med sig själv, lyssna inåt och reflektera över sitt liv och sina reaktioner på det man möter. Det tror jag hjälper oss att - i längden - orka jobba med människor som har det svårt och det hjälper oss också att kunna möta patienter/medmänniskor på ett närvarande, äkta och respektfullt sätt. Det ger mycket för båda parter!
Saltströmmen
Kloka ord. Så sant.
SvaraRaderaMå gott och Kram!