Det ensamma barnet

Solveig von Schoultz, född 1907, har skrivit dikten Det ensamma barnet. Vem kan inte känna med det barnet?!
Glädjen att få vara med.
Försöket att hänga med, viljan och behovet att få tillhöra ett sammanhang.
Smärtan när man inser att man inte passar in, att man inte tillhör "på riktigt".
Det är inte bara barn som upplever sig "lekensam", det kan vi nog känna igen lite till mans. Kanske det värsta av allt är när ingen lägger märke till en, att man inte inte ens kan "störa".
Oj, oj, så ont det gör i bröstet...
Ändå är det något som många barn och vuxna lever med dagligen.

Jag var med i ringen

när de kastade sina blå pilar,

lätta små pilar gjorda av skratt och ingenting.

Jag fångade i flykten

deras blommiga glasbollar.

Jag var hela tiden i deras ring.

Jag var med i ringen.

Jag hade bara lerbollar

och jag vågade knappt be dem att få leka med.

Men jag var liksom ingen.

De märkte mig aldrig,

de bad inte ens att få bli i fred.

Jag var med i ringen

och jag sprang efter deras blå pilar

och slängde dem tillbaka när jag fått dem fatt.

Och när de föll små, onda,

och brast mot mina lerbollar

skrattade jag ändå deras skratt.

Jag gick ut ur ringen

för jag visste: nu blir jag lekensam,

och jag satte mig bakom en sten och grät.

Det märkte ändå ingen.

Men med myrorna och med björnmossan

skall jag ha en hemlighet.

Från ljusfestivalen i Luleå i oktober