Inget svar

Jag avslutade mitt förra inlägg med "Lycka"!
I några timmar trodde jag, stundvis var jag helt övertygad om, att jag skulle bli tvungen att byta ordet till "värsta mardrömmen" eller något liknande.

I går kväll skulle vår dotter åka med tåget upp hit till Norrbotten för att fira jul. Medan jag hade ett samtal i mitt arbete, pratade min man med henne i telefon; då hade hon stressat som en galning för att hinna med tåget vid 18-tiden. När hon kom till stationen ganska precis i tid, visade det sig att tåget var en och en halv timme försenat. Owe uppmanade henne att äta något och ta igen sig, innan hon skulle kliva på tåget och åka norrut.

Sedan hörde vi ingenting mer ifrån henne. Hon brukar vara duktig på att höra av sig när hon är ute och far. Vi förväntade oss att hon skulle skicka ett SMS eller ringa när hon satt sig på tåget och tåget börjat rulla... Det skulle ha varit helt i sin vanliga ordning. Både Owe och jag skickade SMS och provade ringa under hela kvällen. Men inget svar!
Mitt sista SMS skickade jag vid 0.30 och talade om hur orolig jag var - men hoppades att det fanns en naturlig förklaring till att hon inte svarat. Då hade jag riktig gastkramande ångest - och hade lyckats oroa min man och kanske t.o.m. min son något...

Visst, hon kunde ha tappat mobilen, eller batteriet var slut och  laddaren glömd hemma...
Men jag såg bara sådana där "Missing people"-bilder framför mig - jag tycker att man ser så mycket sådant... Otroligt många tankar och scenarier for genom mitt huvud...

Min tröst var att vi inte hade fått något telefonsamtal från något sjukhus och varken polis eller präst hade ringt på dörren...

På morgonen skulle jag åka och möta henne vid stationen. Det var med stor bävan jag satte mig i bilen, samtidigt som det förstås fanns ett hopp - annars hade jag inte klarat av att köra.
Min rädsla var att jag till slut skulle stå ensam kvar på perrongen.
I så fall var min plan att direkt ringa till polisen och efterlysa henne. Jag funderade på hur jag skulle beskriva henne, vad jag trodde att hon hade för kläder på sig...
Ja, jag törs inte säga allt jag hann tänka ut...


Ja, som ni redan räknat ut, så var hon med på tåget! Det går naturligtvis inte med ord att beskriva den lättnad och glädje jag kände när jag hörde hennes röst ropa "mamma". Kramen blev lång.

Mobiltelefonsystemet är en fantastisk uppfinning. Man kan nå varandra i stort sett när som helst och var som helst. Men batteriet kan ta slut och det kan finnas omständigheter som gör det svårt att ladda det... Då kan det ställa till med väldigt mycket oro...!! Fantasin kan hejdlöst snabbt fara iväg i de värsta mardrömslika bilder. I alla fall om man heter som jag. Jag vet ju, att verkligheten faktiskt kan vara hemsk. Men det behöver inte vara så! Oftast finns det en naturlig förklaring. Det är en erfarenhet jag har från många tillfällen - det är hoppet som finns någonstans under ångesten.
Men mina tankar går inte desto mindre till dem som lever i oro och ångest, ovisshet eller fått bekräftat det värsta tänkbara...

Den här natten, tror jag, att jag sover lite bättre... :-)