Mor och son

På prästträffen igår pratade vi bl.a. om Maria, Jesu mor, som söndagens (fjärde advent) text handlar om. Maria följde sin son från födelsen ända till dödsögonblicket - och fanns också med vid uppståndelsen. Det finns mycket som är unikt för Maria, samtidigt finns det många drag där vi kan känna igen oss själva, inte minst den som är förälder.

Det som speciellt stannade kvar hos mig efter träffen var våra funderingar kring hur det kändes för Maria när hennes son började gå sina egna vägar, när hon inte riktigt förstod sig på honom, när hon var rädd för att han inte var riktigt mentalt frisk. Hur kändes det när han markerade att det fanns andra som var viktigare för honom än hans kärnfamilj, när han blev upphöjd och populär likaväl som när han blev hånad och förtalad. Naturligtvis var det smärtsamt att se honom bli plågad, torterad och dö på ett kors. Och ingenting kunde hon göra! Hon stod maktlös inför allt som skedde honom.
Är inte det bland det värsta som händer oss; maktlösheten?! Bara se och inte kunna göra någonting.

Maria, som mamma, kan ha betytt mycket för Jesus, utan att vi vet så mycket om det. Säkert fanns hon för det mesta vid hans sida och stöttade honom. Men hon kunde inte göra så mycket åt omständigheterna.

Marias upplevelse/känsla var inte unik för henne. Den är det många mammor/föräldrar som känner igen sig i. Mer eller mindre. Hur många föräldrar är inte ute och letar efter sina barn, söker på gator, i lägenheter, hos kompisar, ringer många samtal...
Oro. Vånda. Sömnlösa nätter.
Kanske inte minst under de stora helgerna...

Och ibland är det tvärtom!
Barn som oroar sig för sin mamma eller pappa...
"Hur ska den här julen bli"?!

För min del avslutades dagen på bästa möjliga sätt. Jag känner en stor glädje och tacksamhet. Jag vet att livet och relationer kan se helt annorlunda ut. Vi var till Kallax och hämtade vår son som rest från Kapstaden, via Amsterdam och Arlanda till Kallax. Solbrun och fin, med minimal packning. Nu får vi ha honom i vår närhet några dagar. Lycka!