Från Konst i det vita, Boden 2011. Eva Sundessons keramik muggar.
På prästträffen idag berättade vi för varandra vår väg fram till där vi står nu, yrkesmässigt. Det var roligt att lyssna till mina kollegors olika krokiga vägar fram till prästyrket.
När jag tänker på min egen väg så blir det så tydligt - hur viktigt det har varit att det funnits människor som har trott på mig under min väg till pastor och sedan vidare till präst i Svenska kyrkan. Visst har jag haft en inre längtan och övertygelse - men det hade varit svårt, förmodligen omöjligt om jag inte fått uppmuntran och "pushning" av människor i min omgivning.
Tänk vad det betyder med människor som vill en väl, som ser och hör, ger feedback... Det behöver inte vara med några stora åthävor, utan i det lilla... Ett stöd är också när någon ärligt och vänligt vågar visa på det som behöver förbättras, förändras, justeras... Smicker och "bara prat" är inte till någon hjälp. Uppriktighet och välvilja betyder mycket.
Tänker på hur jag som 24-åring kom till Hallstahammar och min första pastorstjänst. Kände ingen, ung, osäker, oerfaren. Om jag då inte hade blivit tagen på allvar, med respekt och kärlek, så skulle jag aldrig ha fortsatt på den här vägen... Så viktiga och avgörande våra möten med varandra är.
Vi vet väldigt lite om när våra medmänniskor står i ett avgörande skede, hur viktigt just ett ord, en blick, en gest kan vara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar