Vånda

En tung dag blev det för mig idag. Likaväl som det ibland finns dagar då jag kan känna mig glad och nöjd utan någon speciell anledning, så har det idag varit vånda som har präglat min dag. Ingen har sagt något elakt eller gjort mig illa, det är mer mina egna självförebråelser som  rivit runt i kroppen.
Det ska jag inte plåga er med.

Poesi är ofta en hjälp för mig att komma vidare. I dag har jag känt igen mig i Nils Bolanders dikter. En sådan text är dikten nedan.

SKAPELSENS KRONA

Förunderligt!

När Gud skulle smida skapelsens krona,

blandade han samman en häxbrygd

av drifter och begär, av ve och vånda,

och stängde den inne i ett käril av skört ler.

Att det ska vara så svårt att leva

för människan.

Blomman lyfter förtröstansfullt

sin kalk mot solen,

fågeln hälsar morgonrodnaden

med trygg sång

och fjärilen spänner sina gyllenstoftvingar

över gröna marker.

Men människan finner ingen vila.

Hon har oron i blodet, ångestens feber,

en vild utlängtan.

Varför skapade du oss så, Fader?

Varför fick vi inte blommans förtröstan,

fågelns och fjärilens sorglöshet

i faddergåva,

mullvadens jordgrävarglädje

och huskattens spinnande hemlycka?

Nils Bolander tycks förstå varför och svarar i den fjärde och sista versen.
Är det så?

Å, nu vet jag det.

Därför att du älskar orons vingar,

de aggande synerna, Jakobskampen.

Du vet ingenting större

än en människa som kämpar.

Åt henne, blott åt henne ger du makten

att vila ut i nådelöftena

och vandra under löftesstjärnorna.

-  PAUS  -

Nu har jag sett Sommarpratarna på SvT. Det var tröstande att se/höra en dag som denna. Det är fler än jag som har svarta dagar... Det visste jag förstås - men lite skönt ändå att bli påmind om :-)