Mellan tron och kärleken

12.12.12  blev en glad och bra dag för mig. Inte för något alldeles speciellt, men ändå en bra dag.
Många människor har både hoppats och bävat inför den här dagens datum.

Alla anställda i Nederluleå församling har ätit jullunch tillsammans. Förutom det goda vi åt och snacket vid borden, så fick vi göra en trevlig bekantskap med Hope. Återkommer till det.

I dag har många äktenskap ingåtts, både borgerliga och kyrkliga. Anledningen är datumet - förutom kärleken, får vi hoppas... Själv hade jag också glädjen att få viga ett par och döpa deras tre barn idag.

Efteråt planerade musikern i Porsökyrkan och jag söndagens Musikgudstjänst i Porsökyrkan "Musik i juletid", tror jag att det står på affischen. På söndag är gudstjänsten kl 11.00. Gospelkören Rejoice kommer att sjunga och tillsammans får vi alla sjunga både advents- och julpsalmer. Kände mig inspirerad när jag åkte hemåt i snöyran.

Ja, som jag redan nämnt; Hope gladde oss idag på jullunchen. Hoppandes hade hon en "föreläsning" om hopp. Det gav mycket skratt - så underbart skönt det är att få skratta! Det uteslöt inte att det gav följdtankar...
Det var Charlotte Lindmark som hade föreställningen om Hope.
Här kan du läsa om henne.
Och här om Hope

Hope såg sig själv som mellanbarn, hon var inklämd mellan tro och kärlek. Hon hade verkligen rätt när hon sa att det finns hur mycket sånger, filmer, böcker, samtal som helst om både tro och kärlek. Men det finns lite forskning och böcker om hopp.  Ändå är det något som vi människor gör hela tiden. Vi hoppas hinna med bussen, att någon ska ringa, att inget hemskt ska hända barnen, att vännen ska bli frisk osv. Vi har små hopp och stora hopp, svaga hopp och starka hopp. Det är hoppet som håller oss uppe, som gör att vi fortsätter, inte ger upp. Slutar vi hoppas, ja, då är det verkligen mörkt och hopplöst...Utan hopp blir livet outhärdligt.

I brist på en bättre bild, får den här föreställa hopp; ljus i mörkret...

Tänkte jag skulle hitta något bra citat om hopp, eller en dikt - men som sagt, det är inte lika lätt att hitta som t.ex. om tro och kärlek.

Tänker ändå att det är viktigt var hoppet är förankrat - just det, hopp brukar man symbolisera med ett ankare. Något fast, något som håller.
När jag talar om kris, sorg, bearbetning brukar jag ofta säga att hoppet kan aldrig få ett riktigt fäste, om det inte har verkligheten som bas. Verkligheten kan vara fruktansvärt smärtsam t.ex. i samband med separationer av olika slag. För att kunna hoppas på ett realistiskt sätt, måste man (så småningom) våga se verkligheten som den verkligen är. "Märkligt nog kan det starkaste hoppet födas ur den djupaste förtvivlan", som det står i boken Hoppet och vanmakten, av Maria Leijonhielm, red.
"Inom varje människa finns krafter som gör det möjligt att våga se sanningen, så småningom acceptera den och därigenom få ett hopp, som bygger på verklighetens villkor."

----
Jaha, nu grunnar jag på hur jag ska avsluta det här inlägget; det blev både längre och allvarligare än vad jag hade tänkt mig... Och inte har jag något foto på ett ankare, vad jag kan minnas...

Medan jag funderar så vill jag önska dig mycket hopp och glädje! Det finns trots allt mycket man kan hoppas på  :-)