Det fortsätter att snöa. Snöröjningsarbetarna har fullt upp att göra. Även på de stora vägarna är det mycket snö, djupa spår och en hög mittremsa. I dag anlitade jag min egen privatchaufför att köra mig till jobbet, kändes säkrare så... som tack fick han läsa en dikt av Bo Setterlind på gudstjänsten :-)
För övrigt var det många goda bidrag i gudstjänsten, bl.a. sjöng Gospelkören Rejoice med liv och lust.
För min egen del kändes det naturligt och verklighetsnära att tala om vägarbete. Johannes döparen hade en speciell kallelse att vara vägröjare för Jesu ankomst och uppdrag. Men vi har alla en uppgift att vara vägarbetare för Guds rike.
Vi kan likna Guds rike med en vinterväg. Det finns en färdig väg, väl gjord, fast och tydlig med vägmärken här och där.
Men så kommer snön och vägen syns knappt längre, den kan bli hal och farlig. Vägen måste underhållas.
Och vissa dagar vräker snön ner oavbrutet. Vägen måste plogas - annars blir det svårt att veta var vägen går. Snön virvlar runt i luften och det blir näst intill omöjligt att se och lätt att köra i diket, eller krocka med någon annan.
När plogbilen gjort sitt arbete blir det lättare att ta sig fram. Ibland hinner inte plogbilen göra sin sväng färdig, förrän den måste börja om från början igen, om och om igen. Men den behöver inte göra en ny väg, för den finns där under snön.
När Jesus kom gjorde han den väg som Johannes döparen förberett färdig och framkomlig, utan honom hade vi inte kunnat komma fram till Gud. Jesus kom som vår Frälsare, Räddare.
Vår uppgift som vägarbetare är att använda de redskap som vi har fått och kan bruka. Alla ska inte vara plogbilar, det finns många olika och viktiga uppgifter; någon kan trösta, någon kan laga välgörande och smakrik mat, tolka, sjunga, ha god hand om barn... Så kan vi alla, kvinnor som män, barn som vuxna, vara med och hålla vägen öppen, framkomlig och synlig. Den fasta grunden, vägen finns redan. Vi har något att hålla oss till och följa efter. Under vägen finns också rastplatser där vi kan sitta tillsammans, vila, dela erfarenheter, stötta varandra, gråta och skratta...
För övrigt var det många goda bidrag i gudstjänsten, bl.a. sjöng Gospelkören Rejoice med liv och lust.
För min egen del kändes det naturligt och verklighetsnära att tala om vägarbete. Johannes döparen hade en speciell kallelse att vara vägröjare för Jesu ankomst och uppdrag. Men vi har alla en uppgift att vara vägarbetare för Guds rike.
Vi kan likna Guds rike med en vinterväg. Det finns en färdig väg, väl gjord, fast och tydlig med vägmärken här och där.
Men så kommer snön och vägen syns knappt längre, den kan bli hal och farlig. Vägen måste underhållas.
Och vissa dagar vräker snön ner oavbrutet. Vägen måste plogas - annars blir det svårt att veta var vägen går. Snön virvlar runt i luften och det blir näst intill omöjligt att se och lätt att köra i diket, eller krocka med någon annan.
När plogbilen gjort sitt arbete blir det lättare att ta sig fram. Ibland hinner inte plogbilen göra sin sväng färdig, förrän den måste börja om från början igen, om och om igen. Men den behöver inte göra en ny väg, för den finns där under snön.
När Jesus kom gjorde han den väg som Johannes döparen förberett färdig och framkomlig, utan honom hade vi inte kunnat komma fram till Gud. Jesus kom som vår Frälsare, Räddare.
Vår uppgift som vägarbetare är att använda de redskap som vi har fått och kan bruka. Alla ska inte vara plogbilar, det finns många olika och viktiga uppgifter; någon kan trösta, någon kan laga välgörande och smakrik mat, tolka, sjunga, ha god hand om barn... Så kan vi alla, kvinnor som män, barn som vuxna, vara med och hålla vägen öppen, framkomlig och synlig. Den fasta grunden, vägen finns redan. Vi har något att hålla oss till och följa efter. Under vägen finns också rastplatser där vi kan sitta tillsammans, vila, dela erfarenheter, stötta varandra, gråta och skratta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar