Ibland måste man...

I Petrigårdens foajé, Arken

Det är inte bara växtligheten som nu börjar ladda för våren som kommer. Det har vi gjort i Nederluleå församling i dag också. Vi har haft vårplanering. Alla anställda tillsammans i Petrigården. Det är inte så lätt att mitt i höstrusket planera hela vårterminen. Men det är ju roligt också... något att se fram emot och hoppas på.

När jag kom hem, så hade jag tänkt fortsätta att jobba, men bestämde mig för att först lägga mig i massage-stolen för att vila huvud, tankar och kropp en stund. Det blev en lång stund. Jag somnade. Djupt. När jag vaknade fattade jag ingenting... jag blev så förvånad att jag låg i massagestolen! Jag var totalt borta! Jag kunde inte räkna ut vilken tid på dygnet det var, hur allting hängde ihop i tillvaron. Det var riktigt obehagligt. Men kanske nödvändigt? Någon slags nollställning... jag vet inte...

 

Ibland måste man...

Ibland måste man

öppna ett fönster inåt,

mot enkelheten.

Ibland måste man

sjunga sig genom galler

till liv och frihet.

Ibland måste man 

fly bort från fikonspråket

till enkla grundord.

Ibland måste man

uppleva relationen

som bara Jag-Du

och stryka ocket -

kompromissens signatur -

som ändå skiljer.

Ibland måste man

gå genom lögnen för att

hitta sanningen.

Ibland måste man

böja sig under korset

för att få leva.

Ibland måste man...

Daniel Kviberg, Bokstäver, Westerbergs förlag, 1983

Soldatens påskdag

Porsökyrkan, Luleå. Mitt i ett bostadsområde och nära Universitetet.
Foto: B.R.

Arbetsdagen avslutades med Veckomässa i Porsökyrkan. Påskljuset var tänt och de sex ljusen på altarbordet. Den liturgiska färgen var vit - högtidens och festens färg.

Porsökyrkans altarbord ikväll. Tagit med mobiltelefonen. Foto:B.R.

Under påsktiden får vi följa flera av Jesu närmaste vänner, när de möter Jesus för första gången som uppstånden och deras reaktioner på det. Men hur reagerade makthavarna, soldaterna, de som hånat, slagit, spikat fast Jesus på korset - när de hörde ryktet om Jesu uppståndelse? Hur kändes det för dem? Vad tänkte de?

Kristusljuset som tändes på Påskdagen. Porsökyrkan.

Daniel Kviberg har reflekterat kring en av soldaterna nära Jesus. Jag citerar en del av dikten:

Soldatens påskdag

Jag korsfäste honom i fredags

och vaktade graven i natt 

mot tjuvar, sömnig och frusen

och lite rädd där jag satt

i mörkret och tänkte på orden

jag ännu i öronen hör:

Fader! Förlåt soldaten

som inte vet vad han gör!

Då rivs mörkret bort som en bindel

av ett ljus som jag aldrig sett!
....

Han lever - han som jag har dödat.

Han vill bli min bror och min vän,

och inga mutor i världen

kan ändra den sanningen.
.......

Daniel Kviberg, Bokstäver, Westerbergs förlag, 1983

Altarbordet i Nederluleå kyrka. Foto: B.R.

Det börjar i luften

Några timmar idag var maken och jag ute vid vår stuga. Det blåste ganska mycket, men vi har bra lä där, så vi kände inte så mycket av det. Istället var det solen vi kände, och takdroppet som vi hörde. Det var vår i luften. Det händer mycket med snön nu, när det är sol, milt och blåst.

Kanske ändå att vi kan sitta här om en månad... Nu ser det inte så inbjudande ut. Men snart... Även de mest ruckliga uthus blir riktigt fina i solen.

 Foto: B.R.

Vår

Det börjar i luften,

det börjar i doften,

det börjar i vinden.

Det är bara där

i en skiftning på himlen - 

men steget blir lätt när jag går.

Det är vår!

Det är som en viskning,

det är som en smekning

som snuddar vid kinden.

Som att vara kär

när en hisnande aning

har gett mig besked

att jag får.

Det är vår!

Daniel Kviberg, Bokstäver,Westerbergs förlag, 1983

Foto: B.R.

Berättelsen om Jim

Foto: B.R. från Överluleå kyrka

Berättelse

Varenda morgon

berättas det -

gick Jim in i kyrkan

på väg till jobbet.

Han tog av sig mössan

gick längst fram

i den tomma kyrkan

och sa:

"Jesus, det är Jim".

Det var hela hans morronbön

hela hans gudstjänst,

men den bar honom hela dan.

När olyckan hade hänt

och Jim låg på sjukhuset

förundrade Jims glädje och tålamod

alla som arbetade där -

han var ju så hemskt sönderslagen

och ensam.

Men en dag förklarade Jim

hela hemligheten:

"Han kommer varenda morron",

sa Jim

(och personalen tittade menande på varann)

"han kommer varenda morron

hit till sängen

och säger:

´Jim, det är Jesus`, -

... varenda morron..."

Och plötsligt förstod man

- och bland dem fanns det några som trodde.

Daniel Kviberg, ur På begäran, Libris, 1985

Som barn

 

Det finns en oro i världen

som inte barnet känner.

Inte barnet

och den som är som barn.

Det finns en ro i världen

som inte världen känner.

Bara barnen

och de som blir som barn.

                                                            

Daniel Kviberg, Bokstäver Westerbergs förlag, 1983

Foto: Karin Mannerståls hemsida, från Äntligen hemma 2009