I livets villervalla

Boden. Foto: Astrid Hollingby Almroth

I linje med de senaste inläggen har mina tankar gått till Nils Ferlins dikt:

I livets villervalla

I livets villervalla

vi gå på skilda håll.

Vi mötas och vi spela

vår roll -

Vi dölja våra tankar,

vi dölja våra sår

och vårt hjärta som bankar 

och slår -

Vi haka våra skyltar

var morgon på vår grind

och prata om väder

och vind -

I livets villervalla

så nära vi gå -

men så fjärran från varandra

ändå.

En döddansares visor (1930)

Trots det lite lättsamma språket så speglar dikten något mycket tragiskt. Det är tragiskt om vi varje dag går förbi varandra, spelar våra roller och döljer våra tankar och sår: i familjen, släkten, på jobbet, i kyrkan... i de nära relationerna. Om det är så finns det en orsak, låsningar, rädslor - och då kanske man måste börja med att prata om det... Klimatet/miljön där vi lever nära varandra är vi alla delaktiga i. Ingen kan anklaga den andre. Vi är dessutom olika varandra, den ena har lättare för att dela sina tankar och sår än vad den andre har. Det måste vi komma ihåg och visa respekt för.

På bussen, tunnelbanan eller i en kö, så fysiskt nära varandra vi är - och ändå vet vi så lite vad som finns och rör sig inom den andre. Vi har alltid all anledning att visa varandra respekt!

Det fantastiska är att det faktiskt sker riktiga möten ibland! Trots omständigheter och miljöer. Ibland bara för ett ögonblick, ibland för att återkomma då och då ... Det hör till livets rikedomar, det får vi ta vara på, vara öppna inför - och våga bjuda på!

Boden. Foto: Min mor Astrid Hollingby Almroth