Jag känner mig glad och tacksam för en innehållsrik och fin Tacksägelsehelg. Så mycket jag har att vara tacksam för! Jag gläds över att jag får vara "tillhörig" (som Göran Larsson talade om igår) en familj, släkt, ett arbetslag och en församlingsgemenskap. G Larsson talade om vikten och behovet av att höra till ett sammanhang, att vara någon tillsammans med andra. Hemlöshet och utanförskap är svårt att bära och ger ofta känslan av skam.
I kväll har jag tänkt på Violeta Parras text Jag vill tacka livet (Gracias a la vida). Det finns åtminstone två tolkningar av texten, jag väljer ett par, tre verser från den som Brita Åhman skrivit, 1975 och som vi hört Arja Saijonmaa sjunga.
Jag vill tacka livet
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig två ögon
och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja
det svarta från det vita
och högt där uppe
himlens mantel strödd med stjärnor
i mängden mänskor mannen som jag älskar.
....
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig ljudet
och hela alfabetet
så att jag fick orden
för tankarna jag tänker,
moder, vän och broder, ljuset som upplyser
den karga väg min älsklings själ ska vandra.
....
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig skrattet,
det har gett mig smärtan
så att jag kan skilja
lyckan ifrån sorgen,
de två ting som skapar alla mina sånger
och era sånger som är mina sånger
och allas sånger som är samma sånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar