Att beröra varandra...

 Bodån, Boden

I går kväll hade vi en samtalskväll i Porsökyrkan, Luleå, om hur vi kan skapa en levande gudstjänst. Vi var alla överens om att det handlar inte i första hand om agendor, ordningar och former - även om de kan påverka, utan allra mest om relationer. Mötet med Gud, med andra och med mig själv.
I samhället, liksom i kyrkan är vi idag ganska mycket individualister. Mötet med Gud och med mig själv, kan många  uppleva i stillheten i kyrkan, i musiken, i ljuständning m.m.
Men hur är mötet med varandra? Vågar vi mötas? Se varandra "på riktigt"?
Det finns en risk eller möjlighet att mötet berör och förändrar oss.
För att det verkligen ska bli ett möte, så handlar det om, tänker jag, att våga vara den man är, vara äkta, ärlig - så långt det är möjligt. Det är inte alltid rätt att öppna sig helt och fullt. Jag tror att man kan vara äkta ändå. Man måste veta vem man utelämnar sig till. Det är viktigt. För det handlar om förtroende och respekt - och om en ömsesidighet.

Men för det mesta är vi kanske för rädda?! Om några av oss vågade släppa fram lite mer av oss själva, då skulle fler få mod att visa sig; sina svagheter och styrkor, längtan, oro, tro, hopp, tvivel... vi har mycket gemensamt - inget är nytt under solen. Även om vi inte skulle ha så mycket gemensamt, kan vi alltid lära oss nya saker av varandra, få nya perspektiv på tillvaron.

När någon rör vid en förvandlas man till den man alltid velat vara och en gång kanske var, men nära nog glömt bort. Göran Thunström

Fysisk beröring kan vi reagera olika på, av olika anledningar. Jag tror ändå, att den många gånger kan vara upprättande och helande, när beröringen görs på ett respektfullt och värdigt - och återigen: äkta - sätt. Fysisk beröring kan värma, trösta och lugna. Det är också då man påtagligt känner att man är någon - för någon har rört vid en.