Jag pratade på och pratade på...

En stor del av denna arbetsdag har jag suttit framför datorn. Oj, så trött man blir i ögon, nacke och tankar... Speciellt om det inte blir som man tänkt sig! Och det är ju inte helt ovanligt när man sitter framför datorn... i alla fall inte för mig. Så ikväll gör jag det enkelt för mig själv och väljer att skriva en mycket fin dikt som jag fått av en av mina bloggläsare, när hon hade läst mitt blogg-inlägg om tystnaden häromdagen.

 I TYSTNADEN TALADE DU
 

I min okunnighet

och självupptagenhet

pratade jag på,

och pratade på,

som om inte du

redan visste allt.

 

 

Jag lyssnade

till mitt eget prat

och tomheten

blev stor och tung.

 

 

Men så en dag

blev jag tyst.

Jag satt bara stilla

i din famn

utan att säga

ett enda ord.

 

 

Då talade du,

i min tystnad

talade du.

Och i din egen tystnad

talade du allra starkast.

 

 

Ordlöst

talade du

om den stora

tryggheten i din famn.
 

Arne Lindberg, Tillvaro, dikter om tro till tro.

Hm! Dikten handlar visst om mig!

Nu är det famnen och tystnaden jag behöver.