Att lyfta ett barn

Efter ett lugnt och avslappnat julfirande här hemma hos oss tillsammans med våra barn, min mamma och hennes man och en av mina bröder så åkte vi till Luleå och Porsökyrkan på kvällen.
Vi hade julnattsmässa. Det kändes fint att få avsluta dagen så, tycker jag. Tillsammans fick vi glädjas åt de välkända julpsalmerna och de lika kända bibeltexterna. Vi fick också lyssna till stämningsfull sång. För mig känns det alltid extra roligt att få ha med hela min familj till kyrkan - det blir inte så ofta numera.

På 80-talet, kanske var det i närheten av när vi hade fått vårt första barn, så läste jag en dikt av Vibeke Olsson, som blev något av en aha-upplevelse för mig. Den finns i mitt bakhuvud varje jul. Den fick mig att ana något av vidden hur stort det är att Gud har kommit till oss som ett litet, sårbart barn. Gud har anförtrott sig åt oss, åt våra händer, vår famn. Vilken risk han tog! Och fortfarande tar...

Dikten är något brutal - tanken att tappa eller skada ett litet spädbarn är ju hur hemsk som helst... men skörheten blir desto tydligare.

Formuleringen "ögonen ännu utan blick" vill jag reservera mig mot. Jag tycker att det snarare är tvärtom, små barn kan ha väldigt klar och genomskådande blick.

Här är dikten:

Allt lyfta ett barn

Lyft upp Jesusbarnet ur krubban

känn hans lilla kropp mot din

den mjuka babyhuden

som ännu inte förhärdats

ögonen ännu utan blick

ljusskygga efter moderlivets mörker

hans tandlösa mun

som trevar efter ditt bröst

det tunga hjälplösa huvudet

med den sårbara fontanellen

känn honom i din famn

du kan hålla ömt

eller tappa honom i golvet

han har anförtrott sig åt dig

- så känn hans ord mot ditt hjärta

han har anförtrott dem åt din mun

glöm det aldrig

han har anförtrott sig åt dig

du kan hålla ömt

eller tappa i golvet

det hårda kalla stallgolvet.

Vibeke Olsson, Dagsmejans hopp, Westerberg, 1984