Tomas Tranströmer 80 år

Ja, idag, den 15 april fyller den store svenske poeten Tomas Tranströmer 80 år. Jag tycker att det är otroligt fascinerande att läsa hans dikter, jag förstår säkert inte ens hälften, men det finns något speciellt i dem, som gör att jag inte kan låta bli. Det är nog att jag kan känna igen mig i situationer och känslor - som jag själv aldrig skulle ha kunnat formulera. Han är fantastisk på att beskriva, han är verkligen en iakttagare, en observatör. I somras när jag var på akvarellkurs så läste jag varje kväll några dikter av Tranströmer innan jag somnade. Då la jag märke till hur ofta han beskriver situationer och upplevelser i färger - det blev så levande när jag just då hela dagarna lekte och prövade mig fram med olika färger.

En del dikter av Tranströmer citeras ofta, inte minst den underbara "Inne i den väldiga romanska kyrkan..." där de välkända orden är:

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall

...

En dikt, eller kanske snarare berättelse, som inte är speciellt känd, tycker jag att jag kan känna igen mig i, mardrömskänslan av förvirring och skräck:

Namnet

Jag blir sömnig under bilfärden och kör in under träden vid sidan av vägen. Rullar ihop mig i baksätet och sover. Hur länge? Timmar. Mörkret hann falla.

Plötsligt är jag vaken och känner inte igen mig. Klarvaken, men det hjälper inte. Var är jag? VEM är jag? Jag är nånting som vaknar i ett baksäte, snor omkring i panik som en katt i en säck. Vem?

Äntligen kommer mitt liv tillbaka. Mitt namn kommer som en ängel. Utanför murarna blåser en trumpetsignal (som i Leonorauvertyren) och de räddande stegen kommer snabbt snabbt nerför den alltför långa trappan. Det är jag! Det är jag!

Men omöjligt att glömma de femton sekundernas kamp i glömskans helvete, några meter från stora vägen där trafiken glider förbi med påslagna ljus.

Ur Dikter 1954-1989, Bonniers,1997