Återträff

Efter en dag med många möten av olika slag, så avslutade jag min arbetsdag på min gamla arbetsplats, i Sjukhuskyrkan. Det var återträff för en sorgegrupp för föräldrar som förlorat små barn (missfall, dödfödda barn och barn som levt kort tid).
Träffen avslutades i Sjukhuskyrkans Stillhetens rum med en enkel meditativ stund med musik, ett par dikter och ljuständning.

Mobilfoto: B.R.

De dikter som jag läste ikväll, kan jag skriva en annan gång. För mina tankar går nu till alla dem som förlorat barn genom missfall  - det pratar vi inte så ofta om, speciellt inte tidiga missfall. Många upplever det som om det inte är riktigt "tillåtet" eller nödvändigt att sörja ett foster. Men alla vi som varit med om det, vet hur fort man ställer in sig på att bli förälder, hur snabbt man börjar planera, drömma och längta.

MISSFALL!

Plötsligt så brister det.

Allt går sönder.

Allt liv, allt hopp, all längtan

rinner ut och är borta.

Dom andra tar hand om resterna,

skrapar ihop och slänger.

Jag sövs ner

och sover djupt.

Men vaknar upp,

minns och förstår.

Gråter.

Sjukskrivs en vecka

för att "ordna anletsdragen",

som läkaren sa.

Det känns så  TOMT!

Så ihåligt.

Hela jag är ett stort,

gapande, sårigt hål.

Det är fult.

Det får jag inte visa.

Jag ska ordna anletsdragen,

inte besvära andra med min sorg.

Birgitta 1988

Mobilfoto: B.R. Sjukhuskyrkan

Mobilfoto: B.R. Sjukhuskyrkan

Det finns flera sidor och bloggar på nätet där man kan få del av andras tankar och upplevelser kring sorgen efter ett barn. Här nämner jag just nu bara www.spadbarnsfonden.se

I dag är förståelsen och bemötandet av föräldrar som fått missfall eller förlorat barn som levt en tid oftast mycket god. Men vi kan alltid lära oss mer och bli bättre i vårt bemötande av människor i sorg.