Utsikt ger insikt

I går visade jag lite av den fantastiska ustsikt vi har på min arbetsplats på Sunderby sjukhus. Utsikten har stor betydelse, tycker jag. Vad man ser och hur långt man ser. Har man just ingen utsikt kan det kännas som om man kvävs, det blir trångt. Utsikt ger insikt. Vi behöver perspektiv i tillvaron. När jag för många år sedan gick en kurs i målning, så sa min lärare till mig att jag skulle gå några steg bakåt, få lite perspektiv, när jag såg på min målning. Det gav insikt! Plötsligt såg jag min målning på ett helt annat sätt! Det jag hade stått och petat med var inte alls viktigt för helheten - så dumt att lägga energi på det! I bland behöver vi distans till det vi gör - mycket framträder tydligare då, vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt.Vad som är alltför dominerande och vad som behöver lyftas fram. Om det finns en rimlig balans o.s.v.
Jag tror också att det är när vi har utsikt och distans, som vi kan ana ljuset i mörkret, hopp och förtröstan. Jag tycker själv att jag idag har anat hur ljuset håller på att tränga undan mörkret. När jag i morse gick från parkeringen in mot sjukhuset så tyckte jag att det var lite ljusare på morgonen än det varit på länge. När jag nästan var framme vid ingången hörde jag en massa fågelkvitter - och jag tänkte: jaa, det finns nog lite hopp i alla fall...!

När min mamma, Astrid Almroth Hollingby, blev änka för andra gången i slutet av 80-talet, så började hon skriva dikter. Massor av dikter. Det blev ett sätt för henne att bearbeta sorgen.
Här är en som nästan beskriver min egen morgon:

Jag går till mitt arbete,
en januarimorgon.
Det är mörkt,
kallt,
is i vinden.

Mitt i mörkret och kylan
stannar jag upp,
reser mig
ur min frusna hopkrymphet
och lyssnar...

Fågelsång!
En kör av kvitter,
helt utan respekt
för den bistra kylan.
Den lilla fågeln,
som inte kan läsa almanackan,
inte lärt sig något
om vintersolstånd och vårdagjämning,
känner i sin kropp:

Mörkret har vänt.
Ljuset är på väg!

Dags för lovsång!