Vinterorgel

Bara lite korta anteckningar från dagen:

Så här dagen efter en lång och intensiv arbetsvecka är det mycket som snurrar runt i huvudet - och lite som kommer ur händerna. Den övervägande eftersmaken är glädje och tacksamhet att jag får arbeta tillsammans med många duktiga och roliga kollegor, kyrkvärdar, ideella, alla som kommer och deltar i gudstjänster och olika aktiviteter, för frågor, i samtal m.m. Glad för att jag får leva ett sådant rikt liv!

Också den här dagen har solen lyst och det har droppat från taken. Kände hur solen verkligen värmer trots promenad i motvind.

På Bekväma Skor har jag motstått frestelsen att köpa skor, som i längden tyvärr inte skulle vara bekväma skor för mina underliga fötter. Hemma i klädkammaren kikade jag i eftermiddag om jag möjligen hade något vårlikt att sätta på mig så småningom - och tänk det hade jag (för man kan väl ha svarta vårkläder också?)! Aj då! Det skulle ha varit roligt med något nytt... i färg.

Mitt mamma-hjärta har glatts åt att mina barn har träffats idag och ägnat dagen åt varandra. Det är inte så ofta de är i närheten av varandra.

Efter ett visst sökande hittade jag det tunna svarta nylontyget som jag har tänkt ta med till kyrkan till Skärtorsdagens och Långfredagens gudstjänster, imorgon ska jag leta spikarna...


Inga våfflor har osat i vårt hus idag, kanske blir det imorgon istället. För egentligen har inte våfflorna någonting med Marie bebådelsedag att göra, även om traditionen blivit sådan p.g.a. ljudlikheten mellan vårfrudagen och våfflor. Men det är en god tradition.


Så spretiga blev alltså den här dagens anteckningar.

För att skriva något vettigt så avslutar jag med den sista delen av Erik Axel Karlfeldts dikt Vinterorgel, som handlar både om vårvinter och Jungfru Maria.

Jag vill gå ut en violbrun kväll

bland isig björk

och höra den strykande violoncell

som sväller mörk;

och jag vill höra i fastlagskoral

det växande hvisslet av salcional,

den första vårliga eolin

i morgonens hvin -

till dess Maria går skär av sol 

på skarens glans

och fäster kring skogens mörka kjol

en hasselfrans

och säger: "Syster, det töar från kvist.

Nu hvila, du hvita organist!

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land".