Det som inte går att fånga

Jag känner ibland en sådan längtan efter att få uttrycka det som far runt inom mig av glädje, sorg, vemod... Upplevelser och möten. Men jag kan inte fånga det i ord. Jag gör mina försök - men det är svårt att hitta rätt. Det är väl därför jag tycker mycket om poesi där det obeskrivliga formuleras på ett annat sätt än i vårt "vardagsprat". Orden används på oväntade sätt.  Ibland ler jag för mig själv när jag läser vad någon annan skrivit för det är precis det jag känner eller tycker, men jag visste inte att det kunde uttryckas på det viset, med de orden eller med en sådan bild.

Varför är det så viktigt att formulera det där innersta, eller känna igen sig i någon annans ord? Jag vet inte. Handlar det om bekräftelse? Eller om att "få tag i det", "hålla fast det", få kontroll? Jag vet inte. Vad tror du?
Ja, för min del är det nog, när jag tänker efter, ett sätt att "bevara" känslan eller upplevelsen. Få titta på den, liksom. Ibland att få uppleva den igen.

Samma längtan kan finnas i målandet också. Och samma svårighet att fånga.
Kan man träna sig? Ja, till en viss grad, tror jag - med tid och tålamod, med sökande och prövande.

Samtidigt finns det en tjusning i att allt inte går att sätta på papper, eller att tala om... - och i själva sökandet.

Kan detta att man inte riktigt kan fånga allt som rör sig inom och utom en säga något om att det finns en värld, ett liv, bortom förnuft, beräkning, ramar och mönster? Att det finns något mer, något större, något ofattbart?

Det är skönt att få konstatera att jag förstår inte allt och jag behöver inte förstå och förklara allt.

Egentligen så är det väldigt lite som jag förstår och kan sätta ord på.

Att försöka sträcka sig efter det ogripbara är mycket av det som ger spänning, lust - och smärta i livet, dvs det som gör att jag lever. I det ogripbara finns ett hopp.