Hosianna

Porsökyrkans palmblad

I dag är det Palmsöndag. Palmsöndagen bär en dubbelhet med sig. Där finns både glädjen och festen - och allvaret. Jesus rider in i Jerusalem i riktning mot korset och döden. Men under vägen hinner mycket hända.

Jesus ber sina vänner att hämta en åsna med hälsningen "Herren behöver den". När Jesus rider in i Jerusalem på åsnan var det ett tecken på hopp, ett fredligt framtidshopp.

Åsnan var också ett lastdjur, ett vardagsredskap helt enkelt.

Vardagsredskap och vanliga människor är vad Jesus behöver. Det är där han hittar möjligheterna, resurserna som han vill ta vara på. 

Det var något speciellt med Jesus, det var det nog svårt att förneka. Det var något konungsligt över honom, trots det skraltiga yttre. Och sällskapet han hade med sig...!

Konungslighet och vardagsmänniskor. På ett sätt gick det inte riktigt ihop sig.

Hosianna är både ett jubelrop och en bön om räddning; fräls mig, hjälp mig. I det ropet kan vi alla vara med oavsett om vill tacka och jubla, eller om vi ropar efter hjälp och räddning.

Jag gillar att ett och samma ord innehåller både jubel och en bön om räddning. För precis så motsägelsefullt är livet! Det är mitt i detta liv som Jesus rider in på ett lastdjur i riktning mot korset medan folket jublar och hyllar honom med sina palmblad. Jesus lever mitt i livet, han finns där vi är, i all vår kluvenhet och dubbelhet - det skrämmer honom inte. Därför kan vi våga närma oss honom precis som vi är; vardagsklädda, i trötthet och sårbarhet, med ett liv blandat med ont och gott, glädje och sorg, äkthet och ytlighet... ja, allt det där typiskt mänskliga.

Efter en intensiv helg, med en dag om påsken med konfirmanderna igår och idag Palmsöndags-gudstjänster i Bergnäskyrkan och Porsökyrkan och där emellan en Dop-gudstjänst med samiska inslag i Porsökyrkan, ska jag nu vila ett par dagar. För att sedan få fira Skärtorsdagsmässa och Långfredagsgudstjänst med korsvandring i Porsökyrkan. Det ser jag fram emot!

Porsökyrkan