43 år sedan

I dag har jag varit i Hoppets kapell i Piteå. Det var 43 år sedan sist. Den 11 April 1970. Det var på min pappas begravning. Vad jag kan minnas så har jag inte varit där sedan dess.
Min tanke var att jag skulle ha fotograferat med mobilkameran, men jag glömde alldeles bort det när jag väl kom dit. Fokus var - helt rätt - på annat.
När jag några timmar senare skulle köra hem tog jag ett kort på avstånd - vilket inte gjorde sig så bra.

Den som begravdes idag var, märkligt nog, precis lika gammal som min pappa var då, dvs alldeles för ung. Förutom jag själv, var en person till med på begravningsgudstjänsten som också var med 1970.

När jag kom hem var jag tvungen att leta rätt på foton från pappas begravning och upptäckte då en likhet till; det var samma psalmer! I den gamla psalmboken var det nummer 355 och 594. Ps nr 355 var Blott en dag (nu 249). Den andra psalmen, 594 sjungs sällan idag, i alla fall i de sammanhang som jag rör mig i Tänk, när en gång det töcken har försvunnit... och i andra versen; Tänk, när en gång vart varför blir besvarat... (Text: W.A. Wexels 1841, 1845, E. Silén 1920, A. Frostenson 1980. Musik: O. Ahnfelt 1850.) Den finns i Den Svenska Psalmboken på nr 320. Valet av den andra psalmen, tänker jag, var just ordet varför och längtan efter att förstå, eller åtminstone någon gång få förstå.

Trots att kapellet är renoverat sedan 1970 så stämde min bild av kapellet ganska bra. Speciellt kommer jag ihåg det stora fönstret som är kapellets "altartavla". Annars så minns jag nog mest alla svarta kläder och alla ledsna människor. Mamma hade svart flor över ansiktet som var vanligt på den tiden. Det var lite skrämmande... minns nu i skrivande stund att min yngste bror, som bara var 8 år hade svårt för alla svarta tunna tyger efteråt en tid.

Mamma och jag april 1970

I dag är vi många som ofta går i svarta kläder och svarta strumpbyxor (eller leggings/tajts) - både till vardag och fest, det är inget konstigt med det. Då var svart mer reserverat för sorg.

Dagen efter pappas död gick mamma och jag ut på stan för att köpa oss var sin svart klänning - det var viktigt att vara sorgklädd. Mamma hade bara ett par dagar innan, tillsammans med pappa varit i en av klädbutikerna i Piteå och köpt en klänning, som hon inte hade hunnit använda. Nu bytte hon den mot en svart klänning. Jag kommer ihåg att personalen i butiken visade att de var berörda.
Denna morgon stod det om dödsolyckan på första sidan i Piteå-Tidningen med stora rubriker, utan att nämna pappas namn - men en del av dem vi mötte förstod att det var pappa när de såg oss. Piteå var (är) en liten stad och vi bodde mitt i stan.

Det var min första svarta klänning. Förunderligt nog så blev jag inte avskräckt - det har blivit måååånga svarta kläder under dessa 43 år!