Vi borde alltid leva vid flodmynningar

En bok som jag läser i just nu är Tusen olevda liv finns inom mig (helt underbar titel!) av Tomas Sjödin. I boken citeras några rader av Birger Norman ("från hans första lyriksamling", står det) som väcker något starkt odefinierbart i mig:

Vi borde alltid leva vid flodmynningar, där vatten blandas, horisonterna befrias, skeppen ankrar, stränderna förändras, människor möts och de sällan sedda hemlighetsfullt omtalade flyttfåglarna landar för att vila.

Det gör nästan ont i mig när jag läser det, jag känner en sådan dragning dit... det är där jag vill leva (förstår att det finns sådana som tycker att jag är hel-knäpp!). Jag älskar rymd, öppenhet, möjlighet till förändring - och inte minst; att människor möts.
Samtidigt så vet jag att ett sådant liv kräver lyhördhet, inkänning, flexibilitet, mod... det ger mycket, men det tar också mycket kraft och engagemang.
Orkar jag det? Är det värt det?

Ja, vad är livet utan dynamik, oro, rörelse, glädje, sorg, spänning, uppsluppenhet, stillhet, det oväntade...
Ja, jag vill.
Kanske ångrar jag mig - och får ta tillbaka min önskan. Det kan bli för mycket.
Men jag har svårt för det ständigt förutsägbara...

Förhoppningen att kunna leva vid flodmynningarna är, att flyttfåglarna kan landa där för att VILA.
Det finns en vila där också.

Ja, det blev några fritt farande associationer och tankar till Birger Normans rader, som jag inte alls känner till i vilket sammanhang de står och vad författaren själv tänkt...
Ibland kan vissa ord och meningar beröra mig djupt och väcka en massa känslor i mig, som jag inte riktigt vet var jag ska placera...