Hård - krass - realistisk?

Mina tankar idag har snurrat kring var gränsen går mellan att vara realistisk och hård. I attityd och uttalanden. Jag har inget svar. Jag tror att det kan uppfattas olika.

Jag vill naturligtvis inte uppfattas som hård eller okänslig. Men på vissa områden i livet så har jag nog blivit ganska realistisk/krass i mitt sätt att tänka eller i mina förväntningar - och ibland i mina uttalanden. Det är väl för att jag har funnits med ett tag... sett och hört så mycket under livets gång, både från mitt eget liv och genom andras berättelser. Jag är misstänksam mot stora ord och löften - kommer de att hålla?!

Jag vet att jag ibland förstör glädjen hos mina närmaste genom att "dra ner dem på jorden" när de entusiastiskt berättar något som någon lovat eller något de själva tänkt förverkliga... jag gör det inte av elakhet, utan för att jag är så rädd för att de ska bli besvikna - jag vill på något sätt förbereda dem för att det kanske inte blir riktigt så underbart som de tror och hoppas...
Det är svårt att se sina närmaste bli besvikna, sårade eller känna sig misslyckade - eller vad det nu kan handla om...
Ändå så är det inte alltid rätt att "dra ner på jorden" eller "förbereda". Det handlar säkert mycket om min egen rädsla och smärta att se deras besvikelser och sorg. Min vanmakt. Jag vill ju skydda...

Det är ju faktiskt en lycka att få tro, hoppas och drömma också. Det måste man få göra - och det gör jag ju själv! Jag drömmer, fantiserar och hoppas mycket och har alltid gjort - och blivit besviken och sårad ibland OCH ÄNDÅ ÖVERLEVT! Det är klart att mina närmaste också överlever, växer och mognar genom motgångar och sorger - så varför ska jag "förbereda" dem för det svåra som ev. kan hända...
Ja, var går gränsen? Hur hitta balansen?
När det gäller mina barn, så tror jag ändå inte att jag är någon "hönsmamma" - det har väl också livet och erfarenheterna lärt mig - det är inte till någon hjälp!

Ja, det var en "tanketråd" från den här dagen... fler hann det bli under dagen; som t.ex. vad gör ens jobb med en? Allt man möter, ser och hör? Känslig eller okänslig? Realistisk? Skrämd? Hård? Ödmjuk? Förstående?
Empatisk? Medveten om att livet inte är så självklart och enkelt...?

Knoppar är bland det vackraste jag vet. För mig är de också en bild för drömmar, längtan, hopp... Ibland slår de ut i full blomning, ibland händer det att en knopp torkar bort, vissnar, innan den slagit ut.

Märkligt nog, hur orealistiskt det än kan verka, så är det fler knoppar som slår ut, än som vissnar bort! Det har förundrat och glatt mig många gånger i livet!