Vemod

Vemod är ordet.
I eftermiddag har vi sagt hej då till vår dotter och hennes pojkvän - som flyger ner till sina egna liv, sina hem.

"Hemma" är inte våra barns hem längre. Barndomshem, föräldrahem; jo!
Men inte där de bor och lever sina liv nu.
Det gör stundvis kroppsligt ont och är mellan varven känslomässigt smärtsamt.
Framför allt är det vemodigt.
Men helt naturligt och rätt. Det fyller mig också med tacksamhet, stolthet och glädje. Ja, det är uppriktigt!
Mina barn har egna liv, egna hem, egna mål, visioner, relationer...

Det är ändå vemodigt...

I vemodet finns både sorg och tacksamhet.
Sorg över att något man sett fram emot är över,
att sommarveckorna går så fort
och att det känns så länge tills vi kan ses igen...
Tacksamhet att vi har fått vara tillsammans,
fått vara nära, dela vardag, ha lite högtid,
uppleva att vi har något gemensamt, hör ihop...

I vemodet finns också ett skikt längre ner, djupare...
då man minns hur det var när barnen fanns hemma, självklart - och det kändes väldigt långt borta att de skulle flytta hemifrån...
och nu är vi där, sedan flera år tillbaka.
Livet går så oändligt fort!
Det blir också sorg över hur gammal man själv är och allt som hänger ihop med det....
Men också i det här djupare skiktet finns mycket av tacksamhet, glädje, stolthet, hopp och drömmar...

I vissa stunder tar vissa känslor mer över...

Enligt Norstedts Svenska Ordbok (1999) så betyder Vemod: Stämning av stillsam saknad och sorg över något som upplevs som fölorat.
Ja, det kan upplevas förlorat, men förlorat våra barn, har vi inte gjort! Och det är vi oändligt tacksamma för! Det skulle vara en helt annan sorg...