Pojken och lövet

Luleå i juli under Hamnfestivalen.

När jag letade efter en dikt ikväll ramlade jag över den här. Jag vet inte om jag har skrivit den på bloggen förut, men den berör mig djupt varje gång jag läser den.

 POJKEN OCH LÖVET

Han fann det under aspen

det var stort och gult och blänkte som guld

- Jag måste visa mamma, tänkte han

och rusade glädjestrålande uppför brotrappan

- Har du tagit av dig stövlarna?

Moderns röst ekade arg inifrån huset

- Jag har ju sagt till dig tusen gånger att

du inte får smutsa ner mina golv!

Lite dämpad fortsätter han ut i köket

- Men så du ser ut! Har du haft sönder

jeansen nu igen?! Och den där revan

på jumpern, var har du fått den...?

Moderns röst bara mal och mal och plötsligt

har han glömt att han hade något

att visa mamma

Och lövet knastrar när han sakta kramar

sönder det i sin lilla hand

 Ulla Ekh (f 1946), ur Lapptäcke, 1976

Dikten känns i mig dels för att jag känner igen mig själv i pojken, även som vuxen (och då handlar det inte i första hand om min mamma utan någon som jag längtat efter att berätta eller visa något för). Dels kan jag känna rädsla och skuld att jag själv släckt någons iver att få visa, att få berätta...
Åter igen påminns jag om vikten att lyssna, känna in, vänta in...