Luleå i juli under Hamnfestivalen.
När jag letade efter en dikt ikväll ramlade jag över den här. Jag vet inte om jag har skrivit den på bloggen förut, men den berör mig djupt varje gång jag läser den.
POJKEN OCH LÖVET
Han fann det under aspen
det var stort och gult och blänkte som guld
- Jag måste visa mamma, tänkte han
och rusade glädjestrålande uppför brotrappan
- Har du tagit av dig stövlarna?
Moderns röst ekade arg inifrån huset
- Jag har ju sagt till dig tusen gånger att
du inte får smutsa ner mina golv!
Lite dämpad fortsätter han ut i köket
- Men så du ser ut! Har du haft sönder
jeansen nu igen?! Och den där revan
på jumpern, var har du fått den...?
Moderns röst bara mal och mal och plötsligt
har han glömt att han hade något
att visa mamma
Och lövet knastrar när han sakta kramar
sönder det i sin lilla hand
Ulla Ekh (f 1946), ur Lapptäcke, 1976
Dikten känns i mig dels för att jag känner igen mig själv i pojken, även som vuxen (och då handlar det inte i första hand om min mamma utan någon som jag längtat efter att berätta eller visa något för). Dels kan jag känna rädsla och skuld att jag själv släckt någons iver att få visa, att få berätta...
Åter igen påminns jag om vikten att lyssna, känna in, vänta in...
Tänkvärda ord. Ulla kommer från min mammas hembygd=)
SvaraRaderaÅhå. Var är det?
SvaraRaderaHoppas att ni får sköna dagar i Sardinien!
Överstbyn/Gunnarsbyn. Vi hade en härlig resa nu är det jobb o vardag igen inte fel det heller=).
SvaraRadera