Tiden går...

Nu är det sedan länge dags att ta tag i vårt mini-kök och göra något åt inredningen, det är inte gjort sedan huset byggdes 1959... vi kollar och grubblar och jämför... Det är helt klart både svårt och roligt.

Samtidigt som jag väldigt konkret lever i nuet, så har jag, liksom alla människor, förmågan att tänka på annat också... För min del har jag idag tänkt mycket på de människor jag hade runt mig 1978 när jag började min första pastorstjänst. Det var i Hallstahammar (mellan Västerås och Köping i Västmanland), som vi besökte för ca en vecka sedan.

Baptistkyrkan, Hallstahammar

Som några av er läsare vet så har jag min bakgrund i frikyrkan. Jag läste på 70-talet fyra år på Baptistsamfundets teologiska seminarium, Betelseminariet i Bromma (där THS är nu) till pastor inom Baptistsamfundet. (Sedan har jag också jobbat inom Missionskyrkan och som sjukhuspastor innan jag läste vidare och prästvigdes för tjänst i Svenska kyrkan).
Min första pastorstjänst fick jag i Baptistkyrkan i Hallstahammar.

Baptistkyrkan, Hallstahammar.
Högt upp till höger hade jag min första lägenhet.

(Studsmattan till höger fanns inte då :-) )

Jag var mycket ung (tycker jag nu), osäker och oerfaren - långt från min familj och släkt. Men så väl omhändertagen jag blev! Jag har många gånger tänkt tillbaka på vad de där fem första åren betytt för mig. Om jag inte hade fått det stöd och den uppmuntran som jag fick, hade jag förmodligen inte fortsatt på den här banan - och vad hade jag gjort då??

De flesta av "mina" församlingsmedlemmar var äldre än jag, hade längre erfarenhet av den kristna tron och av livet överhuvudtaget - trots det bemöttes jag av respekt och allvar. För mig var det avgörande, som sagt, för att våga fortsätta inom den här "branschen". Tänk vad viktigt det är hur vi ser och bemöter varandra!

Jag minns inte att jag fick så mycket negativ kritik, men allt fick jag väl inte höra och en del har jag kanske förträngt. Men en sak minns jag väl. Det var "äldste" i församlingen (som var en gammal, god och from man) som efter min första Julotta kritiserade mitt psalmval. Enligt honom så drog hela församlingen efter andan när jag pålyste som första psalm "Stilla natt". Det var fel. Han talade om för mig att en julotta ska alltid börja med "Var hälsad sköna morgonstund", som jag hade lagt in längre fram i gudstjänsten. Jag kände mig ganska misslyckad, hela församlingen visste något som jag inte visste! Jag minns att jag valde ordningen av psalmerna utifrån det som jag tyckte var logiskt; att natten kommer före morgonen. Men det är inte alltid det logiska som är rätt... Den händelsen tänker jag på varje jul... som tur är har jag numera en musiker till hjälp vid psalmval och ordning :-)

När jag kom till Hallstahammar fanns en grupp unga pojkar, omkring 11- 16 år med i verksamheten. Det var roligt att vara med dem, de tyckte om att skoja och retas med sin pastor, men var också ivriga att lära sig mer om Bibeln och den kristna tron. De var också mina första dopkandidater. Den dagen glömmer jag inte!

Familjen Eriksson

Nu när vi var på besök så hade jag den stora glädjen att få möta två av dem (ett brödrapar) och deras föräldrar. "Pojkarna" är nu vuxna män - oj, oj, hur gammal är jag?! Såå roligt det var att träffa dem och se kyrkan igen. Jag fick t.o.m. gå upp och se lägenheten jag hade bott i och träffa dem som bor där nu.

Foto: Owe Ryås

Sedan åkte vi vidare till Stockholm och träffade på ett Café i Farsta andra gamla vänner, nu från Stockholmstiden (åren 85-91). Alltid roligt att träffa dem!

Foto: Owe Ryås

När vi sedan fortsatte norrut hade vi till vår stora förtjusning vår dotter Cornelia med oss. Det är kul att ha henne hemma! Det blir som lite mer liv i huset...