En främling är min vän

Läste i Expressen en krönika av Marcus Birro Om vi nu bryr oss så lite om Gud, varför väcker han sådana känslor? Läs här 
Tänkvärt.

Citat från texten:
Vad säger allt detta om Gud i vårt land? Att han bryr sig om oss också när vi tror att vi inte bryr oss. Grejen är ju ändå att vi bryr oss. Jag har inte träffat en enda människa som inte har andligt grubbleri. Alla när en längtan att lära känna Gud.

Det fick mig att gå och leta rätt på denna dikt av Pär Lagerkvist, där jag speciellt tycker om den näst sista strofen:

En främling är min vän, en som jag inte känner.

En främling långt långt borta.

För hans skull är mitt hjärta fullt av nöd.

För att han inte finns hos mig.

För att han kanske inte alls finns?

Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro?

Som uppfyller hela världen med din frånvaro? 

Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro?!