I går kväll började min tre-månaders-tjänst i Porsökyrkan (i Nederluleå församling) med att planera Keltisk mässa till på söndag kväll. I dag har jag gjort min första riktiga dag i Porsökyrkan tillsammans med trevliga arbetskamrater. Det har varit Sportlovskul och Stickcafé, så jag har fått träffa både unga och äldre, som gillar att vara i kyrkan.
En av mina uppgifter i dag har varit att förbereda en samtalsgrupp som ska prata om "vem Gud är för mig". När jag kom hem letade jag rätt på den här berättelsen, som jag tänker kan passa in på temat:
Elefanten och de fem blinda
Fem blinda var ute på en promenad i djungeln. Då mötte de en elefant, men eftersom ingen av dem kunde se vad det var fick de treva sig fram över djurets kropp. Men ingen lyckades känna sig fram över hela elefanten utan var och en fick tag i sin del av djuret.
När de kom tillbaka var alla fem upphetsade och talade i munnen på varandra. När de skulle beskriva vad det var som de mött sa den första: "Elefanten det är något som är stort och hårt och längst ut är det alldeles spetsigt."
"Nej!", protesterade den andre. "Elefanten är ju som ett snöre med en tofs längst ner. Den hänger och dinglar och man kan dra i den."
"Aldrig!", sa den tredje. "Elefanten är som ett stort flak som kan fladdra fram och tillbaka."
"Pyttsan!", sa den fjärde och skakade på huvudet. "Elefanten är som en slang med en öppning längst fram. Och den kan spruta vatten ut genom öppningen."
"Aldrig i livet!" utropade den femte. "Elefanten är som ett stort golv man kan stå på. Och står man på det golvet når man högt upp i trädens kronor."
Alla hade de rätt på sitt sätt, men ingen av dem kunde ge en riktig beskrivning av hela elefanten.
Så är det också med Gud. Vad viktigt och spännande att få lyssna på varandras bilder och berättelser om Gud... Gud är alltid större.
Berättelsen är hämtad från www.bibelsajten.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar