När jag blir gumma

Även om jag ofta betraktas som "försiktig" av min omgivning, så tycker jag nog själv att jag blivit allt modigare med åren - och man kan ju undra, hur det blir när jag blir ännu äldre! Då ni, alla ni som tycker att jag är lågmäld och försiktig, då kanske ni drar bestört efter andan - åtminstone om jag blir som den här gumman:

När jag blir gumma ska jag

klä mig i purpur

och hatt i rött

som inte matchar

och inte klär mig.

Och jag ska använda 

folkpensionen till brännvin

och genombrutna handskar

och sandaler av satäng

och säga att vi inte 

har råd med smör.

Jag ska sätta mig på gatan 

när jag är trött

och provsmaka i affärer

och tillkalla brandkåren

och dra med käppen

efter staketet

och ta igen för att 

jag var nykter som ung.

Jag ska gå ut i regn 

i tofflor

och plocka blommor 

i andras trädgårdar

och lära mig spotta.

Man kan klä sig i 

rysliga blusar

och bli fetare

och äta två kilo korv 

på en gång

eller bara bröd och pickles

en hel vecka

och samla blyerts-

och bläckpennor 

och ölbrickor

och grejor i askar.

Men nu måste vi gå klädda

för att hålla oss torra

och betala hyran

och inte svära på gatan

och föregå barn 

med gott exempel.

Vi måste bjuda vänner

på middag

och läsa tidningar.

Men kanske borde jag

öva mig redan nu

så att folk som känner mig

inte blir alltför

bestörta och förvånade

när jag plötsligt blir gammal

och börjar klä mig i purpur.

Ja, kanske skulle man börja öva... man vet ju inte hur länge man får vara gumma - vore ju synd att missa!

De enda uppgifter jag har om dikten är att författaren är okänd. Men att den ska finns i diktantologin Den nyaste ordmusiken, En bok för alla. Jag har inte själv boken, tyvärr.

Inte två kilo korv, men annat man kan bli fet av...

Foto: B.R.