Keltisk andlighet

På söndag kväll har vi Keltisk mässa i Porsökyrkan. I en slags mental förberedelse inför den har jag läst lite i Keltisk andlighet, av Harald Olsen, Cordia, 2000.
Vi har pratat om att tända i öppna spisen i kyrkans entré (kyrktorget) på söndag kväll. Och det passar extra bra när det är en keltisk mässa, för i de keltiska kyrkorna och klostren så var elden en symbol för Guds närvaro. Dag och natt, år ut och år in, skulle elden brinna. Det sägs att i ett av Irlands största kloster brann elden oavbrutet i mer än tusen år.

I den keltiska traditionen finns böner när man gav elden nytt bränsle på morgonen och när man dämpade den inför natten.

Foto: B.R.

Bön när elden tänds

Denna morgon, när jag tänder upp elden på härden,

ber jag att Guds kärleks låga

skall brinna i mitt hjärta,

och i allas hjärtan som jag möter i dag.

....

Må jag få värma dem som är ensamma,

de som har kalla och livlösa hjärtan,

så att alla kan få känna

den tröst som Guds kärlek ger.

Bön när elden dämpas för natten

Herre, bevara elden,

liksom Kristus bevarar oss alla.

...

Herre, låt den blossa upp

till liv i morgon bitti,

liksom vi skall uppstå

med Kristus till evigt liv.

Bönerna är ifrån Keltisk andlighet, Harald Olsen, Cordia, 2000.