...allt som låg där fruset i dagar vintergrå...

Precis utanför altanen har jag sett hur de små tujabuskarna sakta men säkert krupit fram ur snödrivan. I mina ögon har det sett ut som en födelse. För mig blev det en bild för söndagens tema Att växa i tro.

Jag fascineras varje år över hur mycket liv det finns under snön. Jag blir alltid lika förvånad att knoppar och grönska kommit så långt under det som ser kallt och fruset ut. Det är mycket som sker i det fördolda. Det är inte alltid så grått och hopplöst som det ser ut att vara

Som det står i psalmen vi sjöng igår:

...........

Genom tjäle, köld och död

tränger solens eld och glöd.

Ur ett outtömligt djup

skaparkraften flödar.

........

Text: Adam av S:t Victor 1100-talet, Grundtvig 1837/45, A. Frostensson 1969.

Psalm nr 517 i SvK Psalmbok med tillägg.
Citat från ett par rader från vers 2 och 3.

 I går var jag i Domkyrkan i Luleå. Några av oss som prästvigdes samtidigt träffades för ett litet jubileum. Det var roligt att få mötas, det blir inte så ofta. Mycket hade hänt i mina unga kollegors liv. Alla hade de fått barn sedan prästvigningen. Roligt! Mest prat blev det förstås om våra arbeten. Erfarenheter, upptäckter och framtidsdrömmar. Jag har mycket fina vignings-kamrater - öppna och ärliga, ingen prestige eller "besserwisser" attityd. Jag önskar dem allt gott i framtiden - de är unga (i jämförelse med mig) och duktiga och har många år framför sig.

Det var här vi vigdes, fick ge våra prästlöften, knäböja och få förbön. När vi stod kring altarringen blev vi också påklädda en mässhake för första gången, som en symbol för vårt uppdrag och kallelse som vi nu skulle gå in i. Det var dåvarande kyrkoherde Leif Nordenstorm från Överluleå församling som var min förebedjare och "påklädare" (det kanske finns något fint ord för det?). Det var en högtidlig stund som vi blev särskilt påminda om igår, när vi firade nattvard i Domkyrkan igen, tillsammans med några andra som också deltog i mässan. 

Domkyrkan är ljus och vacker. Vilsam på något sätt.

 

Beredelseordet ville påminna oss om att liksom våren är en brytningstid mellan det gamla och nya, så är också människan det, liksom det kristna livet. Jesus själv föddes mitt i det gamla, både det som behövde raseras och slängas och det ursprungliga, det bestående, det som måste förbli - samtidigt som han själv kom för att i första hand representera det nya livet. Jesu liv och kärlek är fylld av växtkraft och är genomträngande som maskrosorna som kan växa rakt igenom asfaltens hårda mark. Ja, han kan t.o.m. frambringa liv ur död!
Samma livskraft finns till för oss. "Bliv kvar i mig", säger Jesus.

Vi började mässan med att sjunga

Och allt som låg där fruset i dagar vintergrå

skall löst av himmelsljuset mot blom och mognad nå...

SvK Psalmbok nr 197:4

Text: A. Frostensson

Det finns hopp både för våren och våra egna liv!