Önskemynt och väntetid

 Utanför Migrationsverket i Boden pågår sedan en tid tillbaka (en och en halv vecka drygt kanske?) hunger- och vätskestrejk bland flyktingar från Afghanistan. De har nyligen fått negativt besked. De måste lämna Sverige. De säger att de hellre dör i Sverige, än i Afghanistan - där de tror att de ändå skulle dö.

Vi körde förbi där häromdagen på väg till Buddbyn - bara åsynen av de nedbäddade, hugger tag i hjärtat! Tänk att människor kan dö mitt i Bodens centrum i sin rädsla och vädjan om uppehållstillstånd.

Det finns människor både bland deras eget folk och ursprungssvenskar som med hjärta och värme ser till dem och kallar på ambulans när tillståndet blir krisartat allvarligt. För allvarligt är tillståndet redan för många. Så snart de kan är de tillbaka igen och strejkar.
(I våra dagstidningar NSD och Kuriren kan du läsa mer).

Det känns mycket smärtsamt och tragiskt. Så orättvist livet är!

Min vän Kristina Wallbing skrev för drygt ett år sedan en dikt som passar också nu. En situation som många asylsökande kan känna igen sig i.

ÖNSKEMYNT OCH VÄNTETID

Du väntar beskedet

en brevbärares svarta handske

ska lägga i brevnedkastet

en springa av framtid

eller fasa

ett ljus faller in

eller stängs evigt ute

Du vet inte dag eller natt

och gamla kalendrar

månad på månad

veckor bland år

staplade

som ett önskemynt

sjunker i en brunn

ser Du hoppet

glimma

allt svagare

Här kan du läsa fler av Jenny Kristinas dikter