Varför väntade jag så länge?

Med gårdagens inlägg i bakhuvudet utifrån Tomas Tranströmers dikt Nocturne tänker jag mig att jag vågar öppna brevet som försöker tränga sig in i mitt liv:

Påträngande
kom det allt närmare

motvilligt tog jag emot

Förstod först ingenting

det var som ett främmande språk

ett obegripligt klotter

Behöll brevet i handen
lät blicken sakta vandra

   orden uppenbarade sig

  för mig

Försynt
la jag dem på tungan
smakade
   ett efter ett, säg;

   var de för mig?!

Jag rodnade
fnissade generat
och grät stillsamt

Mätt och omtumlad

reste jag mig upp
sträckte på ryggen

och gick med lätta steg

Orden dansade
uppsluppet
oförtröttligt


omfamnade
och
ville mig



-

Nu hänger brevet i guldram

i mitt hjärtas kammare

Det var inte förgäves