Jag tror ...

I kväll har vi pratat om Trosbekännelsen (eller Trosbekännelserna) i Vuxenkonfirmations- och samtalsgruppen i Porsökyrkan.
Förutom kyrkans Apostoliska och Nicenska Trosbekännelser, så har vi funderat kring andra texter som man kan se som trosbekännelser.
Hur vill jag själv formulera min tro? Vad känns viktigast för mig att få med?

Fd Ärkebiskopen KG Hammar har formulerat sig så här:

Jag lever och vill leva

som sådd där ingen skörd anas

som längtan att vara mer än ingenting

som väntan på solen som väcker liv

som visshet att tro är att leva gratis (av nåd)

som insikt att jag är kluven och många gånger rädd

som vilja att vandra i Jesu fotspår

som hopp om det som hela tiden är mer

som glädje att jag hela tiden är sedd

som älskad för att våga älska...

Ett Credo av KG Hammar

En personlig trosbekännelse kan vara mycket enkel. Den behöver inte vara full av långa förklaringar och utläggningar. Huvudsaken är att det är ett uttryck från mitt hjärta.

I Bibeln finns flera sådana bekännelser. 

Jag tänker t.ex. på Tomas som tvivlade på Jesu uppståndelse, han förklarade för sina kompisar att han måste få se och känna, om han skulle kunna tro. Och så kom Jesus och visade sig för Tomas och sa: 

"Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." Joh 20:27, 28

En stark trosbekännelse med bara några få ord.

Det finns fler korta och kärnfulla bekännelser i Nya testamentet. En sådan som jag väl känner igen mig i, är:

"Jag tror, hjälp min otro!" Mark 9:24. Det är pappan till en sjuk son som säger de orden till Jesus, i samband med att han har bett Jesus att bota sonen. Precis så kluven kan man känna sig många gånger, tycker jag.

Vi pratade också om att vi kan inte alltid och helt och fullt omfatta hela (den apostoliska) Trosbekännelsen. I Trosbekännelsen som vi läser i kyrkan säger vi inte "Jag tror..." utan "Vi tror..." dvs kyrkan. Det är kyrkans gemensamma bekännelse. När vi tycker att vår egen tro inte räcker till får vi luta oss mot varandra och Kyrkan som helhet. I vår tro finns utrymme att få växa och utvecklas i vår egen takt, precis som de små plantorna som sakta men säkert växer till sig alltmer eftersom tiden går...