På förmiddagen idag plingade det till i min privata mobil. Det var ett SMS - det skar till i hjärtat på mig när jag läste det! Vår son tillhörde inte längre familjen!
Så här stod det: Telefonnummer xxxxxxxxxx ingår inte längre i Telia Mobil familj/ Mvh Telia
Det var inte så hemskt som det först kändes! Vår son har bytt teleoperatör, hans nummer tillhör inte längre gruppen Telia Mobil familj... Det innebär att det i fortsättningen kommer att kosta när vi ringer till honom - men det är det ju värt!
Men mina tankar for iväg när jag fick det där SMS:et...
Det är inte alldeles ovanligt att barn tar avstånd från sina föräldrar, säger upp bekantskapen, vill inte ha med dem att göra - orsakerna kan vara olika... berättigade eller inte...
Det är nog den värsta mardröm jag kan tänka mig! Tänk om mina barn inte längre skulle vilja tillhöra familjen, inte vilja se mig som sin mamma... Ändå är det sådant som händer. Vilken sorg! Vilken smärta!
I många fall återupptar man kontakten med föräldrarna igen och man hittar nya sätt att förhålla sig till varandra.
Det finns också föräldrar som tar avstånd från sina barn - och då tänker jag inte bara på heders-relaterade situationer... Och syskon som bryter kontakten med varandra.
Det är lätt att oja sig över sådana situationer - och relationer... "hur kan dom?", småsinthet, stolthet, avundsjuka ser man som orsaker - inte helt ovanligt i arvssituationer...
Man ska akta sig för att döma. Förmodligen så är det ingen av dem som hamnat i en sådan situation som trott att just han/hon skulle komma i en sådan konflikt med sina närmaste. Jag tror inte att det är någon som önskat sig detta!
Det är sorg och tragik. Men ibland finns det inget val, ibland är det tvunget att ta avstånd för att kunna leva ett drägligt liv... ibland kan det för en utomstående tyckas helt onödigt och dumt, oförståeligt... men vi människor är komplicerade... det finns så mycket sår och kränkningar och missförstånd som vi inte känner till...
Ja, ja - så for tankarna iväg... glad och tacksam för att det bara var i Telia Mobil familj som vår son inte längre ingår...
På tal om familjer, så har mamma och hennes man Börje varit här idag.
Inga avståndstaganden oss emellan.
Inga avståndstaganden oss emellan.
Så här sista kvällen med dottern och hennes kille så har vi spelat spel.
Utan bråk. Jag lät dem vinna :-)
"Sverigeresan"
Foto: Cornelia Ryås
Roligast är i alla fall Fia med knuff! Mycket känslor i rörelse!
Relationerna prövas.
Relationerna prövas.
Låt oss vara rädda om varandra! Vi har bara ett liv.
Mitt ena barn, en son på nu sexton år vill inte kännas vid mig efter skilsmässan. Jag har inte sett eller pratat med honom på över två år nu. Ja , det är fruktansvärt. Mitt ex skyddar sonen från mig. Hade exet haft en annan inställning kanske det hade sett annorlunda ut idag. Jag tänker ofta på sonen. Ibland drömmer jag om honom och vaknar av att jag gråter. Jag har inte den minsta aning om vad jag ska göra för att ändra på det hela. Jag brukar sms:a men får inga svar. Jag skickar presenter till jul och fördelsedag men får ingen respons. Jag känner mig helt maktlös och det enda jag kan göra är att vänta och hoppas och be till Gud att han ska hjälpa mig.
SvaraRaderaAnar hur oerhört svårt det måste vara! Kram till dig!
SvaraRaderaJag tänker som du ibland, att jag inte skulle stå ut med att förlora kontakten med mina barn. Och ofta tar vi det för givet att den alltid ska finnas. Men, som du säger, ibland tar livet sej såna turer att kontakten bryts.
SvaraRaderaKram till er alla i familjen där uppe! Låt oss hålla kontakten! (Vi spelar också spel tillsammans nu när barnen är hemma, mest Trivial Pursuit och då prövas relationerna som du säger, haha....)
"Jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig ..." Kram på er
SvaraRaderaKlokt att lämna vinsten till de som behöver den ;-)/S
Grekland.nu: kram till er! Ser fram emot september...
SvaraRaderaS: Precis! Kram!